Hispig...
Hoppas hoppas att det är sol. Hoppas hoppas att maten blir god. Hoppas hoppas att vi får kul.
Ibland känns det nästan lite obehärskat alltihopa. Sprang och handlade "lite" mer mat och annat på lunchen. Vill bara cykla fortast hem från jobbet och fixa all mat till grillning och picknick, att allt ska vara klart så att man (jag med) bara kan njuta av stunden de närmaste dagarna.
Sen varför oroar jag mig för att det kanske inte kommer att bli bra?
Vi är fem tjejer under samma tak som ska tillsammans med massa andra fina vänner ha KALAS i dagarna tu - kan man misslyckas med detta som utgångspunkt och i en stad som genomsyras av vår, skratt och feststämning?
Nej det kan man inte!
Klockan slår alldeles strax 13.51. Då är det officiellt 24 timmar kvar. It gonna be epic.
Ser väl bra ut?
Från låtsaspanik till riktig panik
När jag vaknade denna morgon så var det inte bara en känsla av att jag glömt något. Jag hade glömt något. Panik.
Jag hade glömt att stänga fönstret på mitt kontor innan jag gick igår. Panik.
Mitt kontor ligger på bottenvåningen. Panik.
Min dator står precis vid fönstret. Panik.
Det tog väldigt få minuter för mig att göra mig redo imorse, men desto fler tankar rusade genom mitt huvud när jag cyklade till jobbet likt Lance Armstrong. Den mest barnsliga av dessa var "nej jag kommer aldrig kunna slappna av och ha kul nu under valborg om det har varit inbrott på jobbet på grund av mig". Den mest adekvata reaktionen var "allt jobbmaterial som finns i datorn...".
När jag väl kom till jobbet var allt i sin ordning, fönstret var stängt. Är osäker på om det faktiskt var så att jag stängde det innan jag gick igår eller om någon vänlig själ (eller vaktbolaget) har stängt det.
Nu sitter jag och försöker lugna ner hjärtat lite med Jonathan Johansson och är glad för:
- att ingenting hade hänt
- att jag överlevde min katastrofcykling genom staden
- att jag hann få kläder på mig innan jag cyklade
Priset för bästa festkommentar
Kom precis och tänka på en alldeles förträffligt rolig grej som hände när vi var på K´s examensfest i lördags. Vi var ett gäng som kikade tvärs över gården och in till en granne till värdparet. Kan man förresten säga granne om de bor i huset mitt över?
Ja ja anywho...
Vi började i alla fall med en av mina favoritlekar "gissa vem" när vi såg en granne som stod i köket och fixade med lite kvällsmat. Vi gissade vad han hette, vem han var, vad han lagade för mat etc.
Han hette förresten troligtvis Göran, var cirkus 49 år och lagade toast med dijonsenap.
Sen helt plötsligt dukade Göran för två.
"Nä men va gulligt han väntar besök", sa jag.
Var på jag hör en vän säga "Duka för två när man är ensam, det är när optimismen är som finast"
Behöver jag förklara vilket långt skratt som utbröt från alla inblandade efter en sådan spontankommentar?
Sen såg vi att "Göran" hade sitt köksfönster öppet och antagligen hört vartenda ord som vi sagt, då tyckte vi att det var dags att gå in från balkongen.
Har jag glömt något?
Hade jag glömt något i Stockholm i helgen?
Nej... Jag packade ju upp igår och allt var kvar.
Ja ja det var säkert inget, tänkte jag och cyklade till jobbet.
På jobbet kom jag på det - gästleggen till valborg!! Var är de??!!
PANIK
Ganska säker på att vännerna från söder inte skulle ta livet av mig om jag tappade bort dem, men de skulle slå mig - riktigt hårt.
Så jag sprang till kontorsgarderoben (där jag, efter alla stölder som har skett här, har min väska inlåst), var så stressad att jag knappt fick upp låset, slet ut väskan, upp med plånboken...
Och där låg de, precis där jag lagt dem sist, i tryggt förvar.
Måste vara en anings spattig för att tappa bort dem för att tro att jag har tappat bort dem när jag haft dem på samma ställe hela tiden och inte rört dem därifrån.
Kanske ska jag anlita en säkerthetsvakt som vaktar dem till och med onsdag klockan 13.51 då jag kan lämna över dem till vännerna? Då lär jag ju kunna känna mig helt säker i alla fall.
Trött i knoppen
Både jag och Myran sov över i Stockholm, så vi hann med en glass i solen i gräset utanför Karlsborgs slott (tror jag att det hette...) innan det var dags att ta tåget tillbaka till Uppsala och Djäknegatan.
Båda hade vi längtat lite efter att komma tillbaka till Djäknegatan, för att kunna lägga oss i bikini i gräset och låta solen plocka fram fräknarna. Men tyvärr så lyckades solen gå i moln och vindarna bli lite kyligare när vi väl kom på plats på filten och med kaffen i handen.
Men inte slarvade vi bort tiden för det, nej vi tog en löparrunda på cirka 45 minuter. Kroppen kändes helt klart något tung efter två dagar med bag-in-boxen ständigt närvarande (usch vad det där lät illa, förlåt mamma) men den kändes i alla fall lite lättare efter springturen.
Nu har middagen landat i magen och jag är slut som artist. Ska bara skicka iväg en del till uppsatsen till min handledare, sen ska jag kollapsa i sängen.
Examensdags
Nu är det dags för diplomering i Universitetshusets aula. Lilla K ska ta examen. Jag kommer med all säkerhet sitta med tårar i ögonen om några timmar, det känns ju bara som igår som vi satt på första föreläsningen. Så en del nostalgi och en stor del stolthet kommer nog ligga bakom de där tårarna. Men nu...
Klänningen är i tvätten, vi ska vara där om två timmar.
Blommorna är inte inhandlade, vi ska vara där om två timmar.
Det har inte duschats än, vi ska vara där om två timmar.
Undra när man kommer att få magsår egentligen?
Grattis till examen vännen
Möte i Uppsalakvällen
Efter att vårkläder hade sorterats in i garderoben och de flesta måsten hade tagits tag i igår så gick jag en kvällspromenad. Jag går nästan alltid samma runda och förvånas nästan varje gång över vilka fantastiska byggnader som det finns här i Uppsala. Tyvärr så tänker man nog oftast inte på att de finns här.
Jag brukar i alla fall gå från Djäknegatan, upp längs Luthagsesplanaden, mot Ekonomikum och sen till slottet, förbi Carolina och sen ner mot Universitetshuset där jag också skymtar domkyrkan bara en liten bit bort.
Förutom alla fina byggnader och att jag brukar gå med iPoden på högsta volym och ganska ofta utan linser, kan nog upplevas som ganska dryg under dessa promenader för det är nog inte så stor chans att jag lyckas uppmärksamma om jag känner någon och sen hälsa också, men annars så brukar det kanske inte vara så mycket mer än just en skön promenad. Tills igår.
På vägen tillbaka mot Djäknegatan igår så såg jag en man som gick ytterst långsamt med sin rullator över vägen. Stackarn, tänkte väl jag, kändes som om det måste ta evigheter att ta sig fram någonstans i den takten. Sen såg jag att han skulle upp för en liten brant och sen gå på en bro över Fyrisån. Så pass svårt som han hade att gå var det nog som att bestiga ett berg att komma upp för den lilla höjningen.
Så när jag kom ifatt honom frågade jag om allting gick bra. Och det gjorde det sa han. Fast han var bara lite rädd när han skulle gå över ån, när det var mörkt ute, för han ville inte missa bron och istället gå ner i vattnet. Det visade sig att han inte bara hade svårt att gå utan var blind på höger öga också.
Så jag föreslog att vi tog sällskap över bron. Det kunde varit så att jag hade gått en annan väg och aldrig träffat på mannen, eller aldrig stannat eller att vi hade tagit de där stegen över bron i tystnad. Men istället så började vi prata och fortsatte att prata i över 30 minuter.
Även om det var lite svårt att hänga med ibland så var han i alla fall ifrån Eritrea och hade flyttat därifrån för att undervisa i matematik och fysik i Ryssland. Han återvände till Eritrea men för att lämna landet igen 1991 då det tillsattes en ny president (läs diktator) och det inte gick att leva i landet längre. Tyvärr hade han inte fått undervisa i Sverige, förutom en kort period vid Lunds universitet. Hur han hamnade i Uppsala kom aldrig riktigt fram. Egentligen hann vi under dessa 30 minuter prata om allt mellan himmel och jord, och det visade sig också att han kunde över fem olika språk.
Självklart var det bara roligt att få prata med honom, ett lite otippat möte i Uppsalakvällen, men när det var dags att skiljas åt vänder han sig mot mig och säger. Du är en fantastisk människa Susanne, du såg att jag hade det lite svårt och tog dig tid och stannade för att fråga om allt gick bra, inte alla skulle gjort så. Glöm aldrig vem du är, sluta aldrig vara den du är och sluta aldrig att göra gott.
Efter det gick jag hemåt med ett stort leende på mina läppar och kunde egentligen inte sluta le. Jag var lycklig. Tänk att en helt främmande människa kan säga precis vad man behöver. Alla tankar på jobb, uppsats, till och med valborg och allt annat som hela tiden pågår var som bortblåsta. Kvar fanns bara känslan av att vara glad.
Jag har alltid tyckt att människor som går och ler för sig själva är lite läskiga och kanske till och med lite konstiga. Men jag har ju aldrig förstått vad deras leende har berott på. Nu vet jag, de har gått på kvällspromenad och träffat en underbar människa ifrån Eritrea.
Måsten
Dagen kan "läsas" i bildform ungefär från vänster till höger. Det har varit jobb under dagen och det blev lunch i solen tillsammans med Myran. Vi provade ett nytt salladsställe och gick sen och satte oss och skvallrade nere vid ån.
Efter möten på eftermiddagen så cyklade jag hem mot hus nr tretton och hade massa måsten i huvudet. Måste diska. Måste städa. Måste packa upp vårkläderna. Sen kom jag på att jag inte alls det måste, så jag satt på balkongen, i solen, och drack kaffe och läste nya Damernas (uppmärksamma gärna vuxenpoängen) i över en timme.
Sen var det dags att ta tag i de där lådorna. Vissa plagg var det underbart att återse och det kändes som om våren var här på riktigt när lite mer färgglada kläder dök upp och det var ibland nästan som att handla på nytt för att man glömmer bort så fort. Sen så var det vissa andra saker som jag skriver ett stort frågetecken kring var, när, hur och speciellt varför? Sen att det fanns alldeles för många plagg med prislappen kvar det vågar jag knappt nämna... Skulle ju gärna vilja tro på att jag har använt dem massor av gånger men bara glömt bort att ta bort prislappen. Men det är nog föga troligt.
Nu är i kläderna inne i garderoben i alla fall. Vinterns varma jackor och halsdukar är nerpackade. Garderoben är överfull och ser därför ut som den gör. I en svag stund lovade jag mig själv att varken köpa mer kläder eller fler skor. Men den tanken har jag nyktrat till ifrån.
Grattis på födelsedagen
Dubbla slag
Bild lånad från www.piratforlaget.se
Under gårdagskvällen så ordnade ADASTRA en föreläsning på VG-nation med Malin Persson Giolito, författare, jurist och dotter till Leif GW Persson som är aktuell med boken "Dubbla slag".
Malin berättade om hur hon läst till jurist i Uppsala och fått jobb på den affärsjuridiska byrån Mannheimer Swartling. Den bilden som jag har av en affärsjuridisk byrå stämde väl överens med vad Malin berättade, hon slet hårt och hade arbetsveckor på cirka 60-70 timmar, men för detta slit så belönades hon också med allt viktigare och mer intressanta uppdrag. Förändringen kom när Malin fick sitt första barn.
Trots att hon bara tog ut fyra månader i föräldraledighet med sitt första barn så upplevde hon att det skedde en förändring på arbetsplatsen. Under ett utvecklingssamtal med arbetsgivaren, då dottern bara var några veckor gammal, fick Malin påpekat för sig att det minsann förväntades samma hårda arbete från henne som innan hon fick barn. Men Malin kunde inte längre jobba till klockan 21 på kvällarna utan gick från jobbet klockan 17 för att hämta dottern på dagis. Följderna blev att hon fick mindre intressanta uppdrag. När det andra barnet kom så kom även informationen om att Malin inte skulle kunna bli delägare och när hon väntade sitt tredje barn och var i sjunde månaden blev hon uppsagd.
Från www.piratforlaget.se:
"Dubbla slag" skildrar det dilemma många av dagens kvinnor ställs inför - hur kombinerar man barn och karriär? Huvudpersonen Hanna är en ung, begåvad jurist som får en eftertraktad anställning på en prestigefylld advokatbyrå. Hon tilldelas viktiga uppdrag och hennes arbetsgivare ser henne som en av deras mest lovande framtidslöften. Tills den dag hon får barn och inte längre kan jobba till sent in på kvällarna.
Jag vill nog inte ens jobba på affärsjuridisk byrå, och vill nog inte heller bli delägare. Men poängen är att jag inte riktigt vet detta och hur kan det under 2009 vara möjligt att det fortfarande är så här? Under utbildningen är detta något som jag absolut inte har missat, att verkligheten högst troligt ser ut så här. Men under utbildningen har man liksom kunnat gömt sig lite mer, problemet har inte berört mig lika reellt, för jag har varit student och inte varit ute på arbetsmarknaden än.
Men nu är jag det, eller i alla fall snart. Och jag måste nog erkänna att hjärtat känns något tungt över att det är så här det fungerar. Det är klart att man kommer att jobba hårt under de första åren som nyexaminerad och de första åren i arbetslivet, likadant som att vi har jobbat hårdare under vissa år i utbildningen. Det är kul att jobba hårt. Men det är inte kul att vara kvinna och att skapa en familj innebär inte bara begränsningar utan fullkomliga stopp för vissa möjligheter.
Inte minst för att det faktiskt inte behöver vara så.
Dagens blooper
Det heter visst "sjunger på sista refrängen" inte "sjunger på refrängen".
Varför fortsätter jag att försöka?
Sen till kvällens: Jag satt och knåpade ihop ett event på Facebook inför valborgskvällen, och så skulle jag redigera gästlistan så att Myran också blev admin över eventet. Och när jag ska redigera gästlistan så finns bara mitt och Myrans namn där och under hennes står det "make admin?"
Då utropar jag förvånat - Men kolla Myran, det är bara ditt namn som har dykt upp, läskigt va?
Myran såg något mer förbryllad ut än jag väntat mig.
Så jag utvecklar - Ja men hur vet Facebook att vi är bästisar?!
Myran - Nä men Suss, alltså det är ju bara jag som har svarat på eventet än, det är ju därför som bara jag syns i gästlistan.
Och jag som liksom trodde att Facebook valt ut Myran.
Men sen trodde jag ju att jag var smart också...
Fick en lista skickad till mig...
Lovar du att vara ärlig? Ja...
Du heter: Elsa Marie Susanne.
Smeknamn: Suss.
Låt som när du är ledsen sörjer till? Kan inte lyssna på musik när jag är ledsen.
Beroende av: Kaffe och Cola light.
Vad behöver du mest just nu: En kaffe till.
Vad tror folk om dig? Att jag är snäll.
Stämmer det? Ja det gör det. Man får akta sig för att vara för snäll bara.
Vad får du oftast komplimanger för? Eh... Känns väl lite i jantelagsnerven att svara på sånt, men ögonen tror jag.
Vad säger du för att imponera på någon? Skulle nog aldrig medvetet försöka imponera på någon.
Hur imponerar man på dig? På en massa olika sätt.
Brukar du skratta för dig själv? Ja absolut, högt också.
Vad står det i ditt senast inkomna SMS?: "Ja du måste komma ikväll! Jag är med och ordnar tillställningen! Kram"
Var bor du? Hus nr 13, Djäknegatan, Uppsala.
Trivs du där: Oväntat svår fråga, jo men det gör jag, har ju världens bästa sambo.
Äger du några converse: Ett par ljusgula, som dock inte är så ljusgula längre för de premiäranvändes på champagnegaloppen förra året.
Sprit, cider, vin eller öl: Vin.
Vad har du för mobil: Åh vad jag hade velat säga iPhone. Men en SonyEricsson, den sjunger lite på refrängen om man säger så.
Nästa mål i ditt liv: Få jobb.
Hur svarar du i mobilen: "Hej det är Susanne"
Vem ringde du senast? Min bank.
Vad sa den du senast pratade med i telefonen: Att de skulle ändra min adress så att jag får räkningarna till mitt Mastercard till Uppsala, istället för att de hamnar hemma hos mor.
Antal timmar sömn inatt: 6, ungefär.
Sov du ensam: Ja, fast Myran är ju aldrig särskilt långt borta i och för sig.
Brukar du komma i tid: Sällan.
När mår du bra: När jag är i Hällevik och får andas frisk luft och höra havet, när jag sitter på valfri plats med Myran och filosoferar, när jag får äta bulgursallad mitt i natten efter en utekväll, när jag får gulliga sms och hälsningar från vänner, när jag får vara med min familj, när jag får vara med mina vänner, när jag vaknar av att JJ spelar på Nyhetsmorgon and so on...
När blev du fotad senast: I lördags.
Hur känner du dig nu: Förväntansfull.
Vanligaste färg på dina kläder: Blått, svart och vitt.
Vad tycker du om fötter: Att de är bra att gå med.
Vad saknar du: Familj och vänner som är alldeles för långt borta, skulle väl helst vilja ha dem alla samtidigt i samma rum hela tiden.
Favorit dryck på morgonen: Kaffe.
När brukar du oftast gå och lägga dig: Runt 22-22.30. Sen när jag somnar är en helt annan sak.
Är du blyg? Inte längre.
Sysslar du med någon idrott: Har spelat fotboll, handboll, klättrat och tränat Combat Kung Fu men nu blir det mest en runda Step eller en långpromenad.
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Ja, verkligen.
Vad skulle du göra om du vore kille för en dag: Bli väldigt förvånad.
Är du nöjd med ditt liv: Ja, fast man ska väl aldrig nöja sig heller på något sätt.
Vad är det värsta du vet? Falskhet.
Hur mycket pengar brukar du slösa på en vecka? Det som det finns utrymme för.
Vad längtar du till? Helgen och valborg.
Har du bra vänner och äkta vänskap? Ja det har jag, älskar mina vänner väldigt mycket.
Vad är det finaste du fått? En julklapp.
Om fem månader: Är det september... och jag har förhoppningsvis ett jobb alternativt att jag har kommit in på kursen som jag vill läsa på SU.
Om ett år?: Drömmen är väl att sitta Ting då, men om jag ska vara mer rimlig så jobbar jag. Eller har jag och Myran åkt på en något försenad vi-har-precis-tagit-studenten-så-vi-måste-backpacka-som-alla-andra i Thailand.
Du samlar på: Hotelltvålar.
Vem ringer du när du är arg/ledsen: Mamma och/eller mina vänner.
Har du strumpor på dig nu: Ja.
Är det okej att gråta: Absolut. Skulle ju vara konstigt om jag sa något annat, jag gråter när jag är trött, arg, ledsen och sen när jag är rörd och riktigt glad också. Blir en hel del.
När grät du senast: I fredags.
Bär du glasögon eller linser: Både och, fast inte samtidigt.
Har du piercing: Tagit ut den.
Vill du gifta dig: Ja det vill jag gärna.
Vill du ha barn: Väldigt gärna, om jag får önska så blir det fyra.
Är du bra på att laga mat: Nu blir det så där jantelagsjobbigt igen, men jo det är jag.
Är du flygrädd: Inte nu längre. Tittar i och för sig alltid på mina medpassagerare och tänker "ja ha vi kanske ska dö ihop idag" när jag flyger.
Hur vig är du: Inte särskilt. Note to myself - börja med yoga igen.
Vilken är din favoritglass: B&Js Cookie Dough. Eller Ottos glass från Åhus.
Tror du på ett liv efter döden: Ja.
Bor dina föräldrar tillsammans: Nej.
Vilken ögonfärg har du: Blå.
Hur ofta tränar/motionerar du: Varje vecka.
Vad är det viktigaste i livet?: Att vara lycklig eller i alla fall tillfreds.
Helgens mys och fest
Måndagmorgon - action in real life
Tyvärr kunde jag inte närvara på plats utan sitter istället på kontoret och följer mötet via tv-länk, ingen aning ifall det är rätt att säga tv-länk, men jag följer det i alla fall via web-tv. Nog för att man har gått media på gymnasiet, men det var ju ett tag sedan.
Gällande att ha gått media på gymnasiet så har jag en kär vän som alltid brukar köra med frasen "jag fixar, jag har faktiskt gått media på gymnasiet" så fort en bild ska tas haha. Kallas kvalitetssäkring för bilderna som slutligen oftast brukar hamna på Facebook.
Tillbaka till landstingsfullmäktige. Dels så var/är det faktiskt mer spännande än vad jag kanske hade väntat mig, är ju faktiskt en ordentlig debatt gällande vissa saker - vilken innehåller mothugg, starka uttalanden, några påhopp osv.
Men nu till det mest spännande. De bröt för lunch vid 12, alla lämnade sina platser och gick ut för en bit mat, men tv-länken fortsätter att sända. Och det är ju nu som det blir riktigt spännande. För hur lätt är det inte att glömma bort att kameran fortfarande är på under lunchpausen? Och framför allt då det inte är några andra kvar i lokalen?
Så helt plötsligt sitter jag här, helt fast och totalt koncentrerad på minsta lilla rörelse på bilden eller ljud som hörs. Tänk om någon "pratar bredvid mun"? (ja jag vet att jag har lovat att sluta hålla på med ordstäv) Eller tänk om någon saboterar någons anteckningar? Eller kanske till och med stjäl någons minnekort inför deras anförande?
Men för det mesta är det ju egentligen en tom sammanträdessal.
Oj, nu händer det grejer. Restaurangpersonalen kom precis in och städar bort använda kaffekoppar. Tänk om de gör något olämpligt? Tänk om de drar på benen efter sig när de jobbar? Då kan man ju alltid ringa deras chef tillika min gamla chef.
Fast de verkar sköta sig alldeles förträffligt, snabbt och lätt städar de bort kopparna, utan att ens minsta lilla snegla på politikernas möjligt hemliga material...
Och nu är det återigen om tom sammanträdessal.
Detta är ju vardagsspänning på högsta nivå, helt klart.
Vad vill den att jag ska svara?
Håller på att köra en virussökning på datorn, och det hänger sig och krånglar. När jag vill stänga ner supporten kommer denna ruta upp.
Vad vill den att man ska svara?
Jag vill ju svara "Ja" på att stänga ner supporten.
Men "Nej" på om jag behöver support.
Helt klart förvirrande...
Krasch
Morgonen/förmiddagen har startat med ett möte med min uppsatshandledare. Detta var ett inledande möte, lite "hur ska vi lägga upp arbetet". Först och främst visade det sig att handledaren inte hade fått mitt mail (skickat i februari) där jag hade skickat ett utkast på en disposition och en tidsplan för uppsatsen. Så hon trodde egentligen att jag inte gjort så mycket hittills. Pinsamt.
Sen skulle jag ha med mig den nya dispositionen, som är mer utvecklad och bättre än den förra helt enkelt. Men nej, det gick inte att skriva ut i bibblan. Alla T6:or som har skrivit ut sina PM för inlämning idag verkar har överbelastat skrivarna eller något. Fast det gör väl inte så mycket tänkte jag, har ju min daor med mig så det är väl bara att vi tittar på dispositonen på den.
Tror ni att datorn fungerar? Nej... Datorn verkade ha kraschat. Så fort jag gjorde något alls så ploppade det bara upp massa röda, blinkande, rutor. Har nu helt klart blivit traumatiserad av båda röd färg och varningsrutor.
Så där satt jag på mötet och svettades, med inget att visa upp, och sen samtidigt försöka övertala min handledare (och mig själv) att jag absolut hinner med både jobb och uppsats. Eh...
Behöver väl knappast påpeka att jag inte kände mig som världens mest ambitiösa student. Så det var bara att erkänna att datorn inte fungerade, att jag inte hade någon disposition utskriven och att jag fick maila den till henne efter mötet. Sen hur jag skulle lösa det när datorn verkade vara helt paj, det fick jag fundera ut senare tänkte jag.
I trapporna ner mot bibblan bad jag en stilla bön för att datorn skulle fungera efter att ha startat om den, lovade att sluta svära och att gå ut på lunchen och köpa en extern hårddisk som backup. Samtidigt som jag, på något sätt, lyckades rösta på kårvalet också.
Och nu fungerar datorn. Lättnaden är... underbar, minst sagt.
Nej nu ska jag virussöka och allt annat man kan göra för att "bota" min datorn, och så ska jag försöka väcka Myran som sitter bredvid mig och dagdrömmer sig bort, inte så långt bort - bara några bänkrader bort i läsesalen, men ändå.
Upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp...
Aj aj hör ju hur hjärncellerna knastrar och bränns av allt tänkande, bäst att lugna ner den lite, behöver ju ha en del kvar om jag ska lyckas komponera ihop den här uppsatsen till något någorlunda bra. Eller det är väl det som är grejen, jag vill inte bara skriva uppsatsen för att få den klar, utan jag vill skriva en bra uppsats för jag är verkligen intresserad av ämnet.
Så...
- skickat iväg en jobbförfrågan inför hösten för ett tag sedan, fortfarande inget svar. Ner.
- sökt kurser inför hösten, som en plan b, hittat en som jag faktiskt verkligen vill läsa. Upp.
- snubblade in på hyresvärdens hemsida och möttes tyvärr av nyheten om en hyreshöjning. Ner.
- fått ändan ur vagnen och lagt upp en annons om att hyra ut lägenheten i sommar. Upp.
- verkar omöjligt att hitta tid i schemat för en efterlängtat Barcelona-resa med tjejerna. Ner.
- lämnat ifrån mig en rapport på jobbet, som verkar ha blivit bra. Upp.
- har tappat bort mina vantar, igen. Ner.
- på eventschemat den närmaste tiden finns födelsedagskalas, examensfest och inte minst valborg. Upp, upp, upp.
Oj, nu blir det en liten rask promenad bort till JB för lunch med Myran, tänk vad tiden kan springa iväg.
Nu kommer jag ihåg...
Lakritstrollets familjevän - Hur känns det nu när det bara är några månader kvar tills examen?
Lakritstrollet - Alltså... jo men det känns ju klart bra, det ska ju bli skönt att bli klar efter att ha pluggat i fem år. Men visst är det ganska läskigt också. Och sen kan det vara lite svårt att hålla motivationen uppe nu i slutet.
Lakritstrollets familjevän - Jo det är klart...
Lakritstrollet - Men det är ju bara att göra som hockeyspelarna säger "ända in i kaklet"
Lakritstrollets familjevän - Hockeyspelarna?
Lakritstrollet - Eller oj, simmarna är det kanske som säger så?
Lakritstrollet - Jo, jag undrade lite där vart kaklet fanns i hockeyrinken.
Note to myself
1. Tänka, sen prata.
2. Sluta med ordstäv, metaforer, liknelser och allt besläktat med dessa.
Sambomys
Efter jobbet cyklade jag inom en chokladbutik/kafé på Sysslomansgatan och tänkte att jag skulle fixa något åh-min-sambo-har-kommit-hem-och-vi-har-inte-setts-på-så-länge-och-jag-har-saknat-henne-så-fika. Och precis så sa jag när jag gick in i butiken och så säger jag ofta om lilla Myran, min "sambo", nu när jag tänker efter kanske det kan skapa vissa tvivel om vår relation.
Så det blev lite baklängesmiddag idag med bakelser på balkongen först, sen middag. Och om jag är glad att hon är hemma. Var en anings mörkrädd igårkväll, men inte så farligt. Sen somnade jag och hade världens mardrömmar, som självklart verkar väldigt töntiga när man berättar om dem så här i efterhand, men det slutade med att jag vaknade av att höra mig själv skrika, rakt ut. Kanske egentligen var tur att Myran inte var hemma, hon hade väl svimmat om hon vaknat av att jag skrek från mitt rum.
Jag sträckte mig efter mobilen och hoppades att klockan var tillräckligt mycket för att kunna gå upp, men tyvärr var klockan tre på natten. Ett tag funderade jag, allvarligt, på att ringa grannarna. Men sen insåg jag att det skulle verka smått psykotiskt om jag ringde och sa "eh jag drömde mardrömmar och nu vågar jag inte somna om" så jag struntade i den idén och somnade om till slut.
Lugn nu, jag tycker bara att det är spännande att drömma, typ...
Påsklovet i bilder
Arlanda airport
Hur skulle jag komma ihåg vart jag ställde cykeln?
En skylt vid brödskivorna på en restaurang. Vet inte riktigt vad som är roligast "ca" eller "per skalle"?
Lunch i solen i Newmill
Aj aj bildbevis på att det "råkade" bli en utgång också
Mitt andranamn är lakritstrollet
Och lite besläktat med detta är ju ordstäv, som även dessa kan vara lite småroliga att använda sig av. Men tyvärr har jag fått erfara den bistra sanningen, nu under lovet, att jag verkligen är kass på att använda mig av ordstäv.
Lakritstrollet - Nej men mamma man ska inte gå över ån för att hämta sten.
Lakritstrollets mamma - Eh nej men det ska vara vatten, man ska inte gå över ån för att hämta vatten.
Nu ska man ju inte känna sig besegrad efter ett litet nederlag tänkte jag, så efter att ha samlat lite kraft så vågade jag mig på det igen, under middagstillagningen som var lite "vi ser vad vi har i kylskåpet".
Lakritstrollets mamma - Men vad påhittig du är, det här blir ju faktiskt riktigt gott.
Lakritstrollet - Ja jag är ju ganska vass på att koka soppa på en knapp.
Lakritstrollets mamma - Spik.
Lakritstrollet - ?
Lakritstrollets mamma - Alltså det är spik, koka soppa på en spik heter det.
Nu får jag nog inse att ordstäv inte riktigt är min grej.
Tillbaka i U-a
Nu är jag tillbaka i Uppsala, efter ett mycket härligt påsklov hemma i Hällevik. Förresten man kanske inte får säga lov längre? Nu när man jobbar och allt (och fyller 25 i år, med vad jag tjatar om det där...), då kanske det passar sig bättre att använda "ledighet"... Nej men fy, lov låter mycket trevligare.
Hemma i Blekinge har jag hunnit med middagar med familjen, arbetsdag på banken, restaurangbesök, myskväll med vän, skogspromenad med lilla hunden, klinka lite på pianot, shoppingrunda, lunch i solen, påskmiddag med nästan hela familjen, leta gömda påskägg, utgång, sleepover hos en vän, picknick i skogen, hockeymatch med gudsonen, och ännu fler roliga saker. Inte så illa pinkat!
Tänk om man hade samma tempo gällande uppsatsen, då hade den ju varit klar vid det här laget.... Hmm uppsatsen... Aj, nu sved det till när jag insåg att jag inte gjort så mycket på den under påsken.
Snart påsklov
Om några timmar är det dags att ta lite ledigt, eller vi får väl se hur det blir med den där ledigheten, och åka hem till Hällevik. Släpade med mig resväskan till jobbet så att jag kan åka direkt från jobbet till Arlanda. Stackars cykeln såg ut som en mindre packåsna när jag cyklade min väg genom Uppsala nu på morgonen. Är verkligen värdelös på att packa lagom mycket, varför man tar med sig 5 par skor när man ska vara iväg 4 dagar är en gåta.
Sen har jag lyckats finurla ut en examenspresent till en viss vän som alldeles snart tar sin juristexamen. Tänk att vi inom några veckor ska sitta i universitetsaulan och applådera, känns ibland som om det var igår som vi hade första seminariet. Tack och lov så förstår jag lite mer idag än vad jag gjorde då, allt lät som rena grekiskan och jag var helt ärligt vettskrämd.
Myran och jag hade som lunchdiskussion igår vad mycket som har hänt de senaste åren. Allt började med att vi "råkade" tjuvlyssna på några cirka T2:or som satt och var tentastressade. Var vi också så där stressade? Lika mycket ångest? Lika förvirrade? Högst sannolikt var vi det, jag minns att jag nästan svimmade när jag skulle skriva min första tenta, eller kanske ännu mer den andra av någon anledning. Sen poppade frågan "vad gjorde vi för 10 år sen då?" upp och för att göra en lång historia kort så var saker i alla fall annorlunda då : )
Frukost
Efter en liten oplanerad sovmorgon så var det inte direkt tid för någon långfrukost hemma, eller rättare sagt det fanns ingen tid för frukost alls. Eller fanns och fanns, det prioriterades bort.
Kläder på kroppen eller frukost? Hmmm...
Det kanske inte skulle uppskattas om jag dök upp till jobbet utan kläder, så därför blev det frukoststund på kontoret istället. Känner kanske inte att det är den mest upplyftande frukost jag sett. Och vem har fortfarande grillkrydda på sina knäckemackor förresten? Måste sluta med det där.
Oj nu har husdjuren något form av fågelkrig utanför... MEN... Nej men akta!
De äter ju på någon större fågel. Alltså jag visste inte att gråsparvar var kannibaler.
Usch.
Min frukoststund gick precis från att vara lite småmysig till att förtäras mitt i en skräckfilm.
namnlöst
Men åh...
För ett tag sedan så började jag fundera på om jag skulle införskaffa en bokhylla till sovrummet. Bokhyllan skulle i och för sig inte innehålla böcker, som en bokhylla kanske brukar göra. Utan alla skor som tar mer och mer plats i garderoberna skulle istället få flytta ut därifrån och stå fint uppradade i en hylla istället.
Men det tog väl emot lite kanske att skaffa en hel bokhylla bara för att ha skor i, så jag har surfat runt lite på ex Blocket och "hållt ögonen öppna". Och plötsligt så hände det.
I fredags såg jag en annons om en vit ikea-bokhylla för en nätt summa och som fanns ganska nära Djäknegatan så jag tänkte att jag skickar iväg ett mail om att jag är intresserad. Tänkte väl att jag får muta Myran med en middag eller något om hon skulle vilja hjälpa mig att bära hem den genom Uppsalas gator. Så det kunde blivit en lite småmysig söndagskväll, med vårkläder som kan packas upp för att det blivit mer plats i garderoben och fint uppradade skor i en ny fin vit bokhylla.
Men nej. Bara för att jag inte kan kolla min mail ordentligt så blir det ingen bokhylla.
Söndagen ingen vilodag
Myran, som förresten inte lämnade mig för hela helgen utan som kom hem igen igår, och jag har släpat oss ner till bibblan. Om jag ska lyckas skriva uppsatsen samtidigt som jag jobbar så är det nog bara att inse att det där med att vila, bara slappa och driva runt och inte göra något särskilt nog får vika sig ett tag. Så därför blir det bibblan en söndag.
Ska försöka renskriva mina anteckningar från föreläsningen i torsdags, som för övrigt var mycket intressant och det som togs upp är ungefär precis vad jag ska skriva om i uppsatsen. Egentligen kan man ju inte använda "precis" och "ungefär" i samma mening, blir väl inte grammatiskt rätt eller något liknande, men sen så får den sortens energi gå åt till uppsatsen.
Fredagens födelsedagskalas blev förresten otroligt kul. Lätt mest roliga diskussionen var vem som är minst av Tripp, Trapp och Trull. 8 jurister på middag och vi sitter och diskuterar vem som är minst av Tripp, Trapp och Trull haha. Jag och en vän till var de enda som var fast övertygade om att Trull är minst, men till min förvåning så var det ingen som delade den meningen - vart är världen på väg?
Utslagsrösten blev ett sms till 118100 som svarade att Tripp är minst... alltså hade till och med 118100 fel, konstigt...
Premiär på balkongen
Gårdagen var allt annat än en pigg dag - så vad passade bättre än att inviga balkongen för våren tillsammans med sambon. Kaffe och sol ja jag säger då det... men just då kändes i alla fall alla månader av mörker och grått snöblask som förlåtna.
TGIF
Idag blir det jobb, jobb och jobb. Sen en liten födelsedagsmiddag och några drinkar på stan ikväll. Så på med klänningen och heelsen... hmm ska bara gäspa klart här först.
Angående heels så var jag på HM igår för att köpa en klänning och ett par skor som jag hade sett där i fredags, men som aldrig fick följa med hem för jag tänkte att det var roligare att köpa dem när jag var och shoppade med bröderna i Malmö. En liten tanke slog mig dock "tänk om de inte finns där sen..." och så var det ju självklart och nu har jag alltså lärt mig en läxa att ser man något som man verkligen vill ha så ska det få följa med hem direkt, annars finns risken att man bara ångrar sig sen. Så igår så fanns klänningen, men inte skorna i min storlek... funderade på om det var värt att ta dem i en storlek större men nja... så klänningen fick följa med och sen frågade jag i kassan om de hade min storlek i skorna på lager eller om de kanske i annat fall skulle få in fler var på hon svarar "vet inte" alltså helt ärligt så sa hon bara att hon inte visste, ok då...
Myran har förresten lämnat mig igen. Hela helgen. Så jag återupptäckte min mörkräddhet igårkväll, trippade runt i lägenheten som en liten skraj chihuahua. Förra helgen spenderade ju jag och Myran ifrån varandra, och denna då, och sen nästa helg blir det samma sak - saknad är ordet.
Nej, nu kaffe och sen lite arkivlagstiftning. Mums.
Dagen
8.00 - 15.00 Jobb
15.15 - 16.45 Gå på en föreläsning på universitetshuset som behandlar mitt uppsatsämne
16.45 - ner på byn och besöka HM och hinna med en fika med Myran
Och sen har jag tänkt hinna med en simtur på Centralbadet också, efter 17-tiden någongång. Oj, nu kom jag på att jag glömt att packa ner en handduk, får nog införskaffa en sådan eller kanske man kan skaka av sig det som hundar gör? Eller kanske basta sig torr? Nja det kanske inte är så fräscht något av det, men ja ja det löser sig på något sätt.
Så nu är lunchen slut för min del...
Fågelbo utanför fönstret
Är det inte fantastiskt att jag har ett träd (eller det kanske är en buske?) utanför kontorsfönstret där fåglarna skuttar runt.
Våren är så välkommen så.
Recept på en bibbladag
Ingredienser
En del hemtrevnad
Har ju faktiskt suttit i dessa lokaler sedan 2004, vilket blir 5 år. Helt galet vad tiden går fort. I början satt jag alltid utanför stora salen, för jag trodde att bara de äldre studenterna fick sitta där och vågade mig aldrig in dit, cirkus termin 3 tyckte jag mig ha behörighet att få sitta i stora salen. Sen har det ju visat sig att egentligen vem som helst får sitta här, och vad trodde jag egentligen? Att någon skulle komma fram och säga "nä men du går ju bara på termin 2 här inne får faktiskt inte du sitta"?
En del nostalgi
Hör väl egentligen ihop med hemtrevnadskänslan som för en vidare på alla dessa dagar under de senaste 5 åren som vi tänkt så det knakar, koncentrerat oss så vi nästan fått gråa hår, stunder vid skrivaren då vi skrivit ut Pm:et i sista sekund, vaktmästaren som faktiskt håller reda på vad de flesta gör men sen också alla msn-konversationer (då datorn har funnits med), alla blaskiga kaffe från Ica, powernapsen mot bänken men allra viktigast alla stunder i bibblan med vännerna. Och nu är allt detta snart över. JB är snart en svunnen tid.
En del förundran
Över hur konstigt det kan bli när man delar arbetsplats med massa okända (de flesta nu för tiden dessvärre) människor och vissa av dem gör konstiga saker som att dra för en gardin eller öppna ett fönster. Det blir ju liksom som om denna personen tar ett beslut för alla samtidigt. Att alla vill undvika solljuset, att alla vill höra mullret från trafiken utanför.
En del koncentration
Skönt att äntligen få dyka ner i böckerna och börja med uppsatsen. Stressen över hur mycket det är/kommer att bli att göra lättas ju lite av att man faktiskt sätter igång.
En del okoncentration
Är ganska lätt att börja dagdrömma, att titta på vad alla andra gör, läser och vilken termin de går på, att prata på msn med Myran eller allmänt surfa på internet. Det är egentligen ganska farligt för koncentrationen att ha datorn med sig, men den är ju ganska nödvändig när man skriver uppsats.
Sen blandar man samtliga ingredienser, till en slät smet, och bakar denna i mitten av ugnen i cirka 20-22 grader i 8 timmar plus-minus någon timme.
Morgonstund
Först får man några timmars extra sömn, för det är jobbfri dag idag och bibblan som gäller istället, och sen vaknar man (innan klockan ens har ringt) till en blå himmel och sol utanför fönstret och sen knackar Myran på dörren och frågar om jag vill ha både gröt och ägg till frukost - kan en dag starta bättre?
