husnrtretton

Nu är det Förkväll som rullar i bakgrunden. Och nu har det ju inte tittats särskilt mycket på tv den senaste tiden, och jag har nog nästan missat alla avsnitt av Förkväll. Måste nog säga att jag inte har missat särskilt mycket egentligen. Kvalitet är inte ordet.

Vad det för program egentligen?!

Programledarna är inte särskilt bra, Brolle sitter i något hörn och spelar svår, det står en naken tjej och blir kroppsmålad (och inte ens snyggt) och sedan när de kör lite dejtingprogram så vill jag bara hitta den största skämskudde som finns. En kille ska välja mellan tre tjejer och de ska berätta något "lite ovanligt" om dem själva samt visa upp ett objekt som de tagit med sig. En av tjejerna hade tagit med sig ett visitkort från sin modellagentur, för att visa att hon har jobbat som modell - jo men visst hon hade till och med gjort "jobb utomlands" - minsann! Det var mest stelt, obekvämt och ganska så pinsamt.

Jisses...

Ja jag vet, det är inte lätt och jag hade säkert inte gjort det bättre själv. Men men... nä det var inte bra i alla fall.

Tur att man har uppsatsen som räddar en - tur! Haha...

Såg precis att det faller välbekanta små vita flingor från himlen. Fast det är väl ingen som blir förvånad längre?

Till höger om mig har jag en snarkande hund och lite snett till vänster om mig så är en av historiens bästa filmer på. Den heter Pretty Woman. Mycket mycket bra är vad den är.

Denna vintern har, som jag kanske nämnt innan, varit en av de längsta någonsin. Eller den har känts som det. Nu är det ungefär en vecka kvar, lite mer men inte så mycket mer, i stugan. Efter det ska vi få låna Kajjans lägenhet i några veckor och därefter så är det nästan dags för inflyttning i huset.

Trots att det varit den kallaste vintern på flera flera år och vi har tillbringat denna i en sommarstuga så insåg jag och Skrutten en väldigt stor sak igår. Vi har inte varit sjuka. Sedan vi flyttade in i stugan så har ingen av oss varit minsta sjuk. Inte om jag minns rätt i alla fall. Jag var lite krasslig efter svinis-sprutan i höstas. Men efter det ingenting. Inte ens minsta lilla förkylning.

Är det inte ganska otroligt?

Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle vara tvärtom. Att vi skulle drabbas av lunginflammation efter denna stugvistelse med arktiska vindar. Eller i alla fall av att jag envisas med att springa mellan huset och stugan enbart iförd morgonrock eller handduk och med alldeles för blött hår efter duschar.

Men inga förkylningar, vinterkräksjukor eller något liknande här inte. Och glad för det är jag.

Det blev mys igår kväll. Vi åkte in till Skruttens systers hus (de var kvar på BB) och passade hundarna lite. Medans vi passade deras hundar så lånade vi deras bastu samt tv-soffa en stund. Båda två var lika fantastiska att göra.

De små voffsingarna fick sedan följa med oss hem, så katten Ceasar fick snällt maka på sig i stugan. Och det var faktiskt riktigt mysigt. Såg i och för sig lite roligt ur när jag var ute och gick promenad på dem och det mer var hundarna som gick promenad med mig (Skrutten var snäll och filmade det hela). Hundarna fick mysa till det ordentligt och fick lov att sova hos oss i sängen i natt. Det är det som är det mysiga med att vara "barnvakt" är att man får lov att busa till det och göra sådant som de små liven inte får göra i vanliga fall. Det kanske kan handla om att äta godis på en vardag eller att stanna uppe extra länge men nu var det att få sova i sängen.

När Skrutten hade åkt till jobbet nu på morgonen så stannade jag och hundarna kvar och tog lite sovmorgon. Den lille taxen myste till det ordentligt och la sig under täcket.

Strax efter lunchtid så fick jag det efterlängtade samtalet till mobilen - den nyfödda bebisen med föräldrar var på väg hem. Det var då dags att möta upp dem i deras hem, lämna tillbaka hundarna och framför allt få mysa, snusa och pussa på den lilla bebisen.

Och så underbar han var! I många långa minuter fick jag hålla honom i min famn. Bara sitta och titta på hur han sov sött och långsamt tog varje andetag. Och varje sekund av det var fantastiskt. Det är så vansinnigt att allting fungerar, hur ett liv kan bli till, gro i magen och sedan komma ut alldeles alldeles perfekt. Efter många månaders väntan, där de sista dagarna verkade som värst, så är han nu här. Och nu är han till och med hemma. Hemma med två föräldrar, och otaliga andra med blodsband såväl som utan, som älskar honom över allt annat.

Fast det namnet som vi under hela graviditeten har kallat honom var... bara... inte rätt. Det liksom passade inte, det var inte den han var. Samma sak hade föräldrarna känt och hade istället ett nytt namn. Det nya namnet var mitt i prick. Det var den han är.

Efter mysstunden så sitter jag nu i stugan och försöker få värmen, vilket verkar omöjligt idag. De där arktiska vindarna verkar ha återvänt och det känns som om de blåser rakt igenom stugan. Vilket de i och för sig också gör, denna stugan är ju trots allt bara till för sommaranvändning och isolering är ganska frånvarande. 

Efter att jag nu har pluggat lite och mailat med handledaren så ska jag städa upp här lite och sedan packa. För imorgon, efter ridlektionen så klart, så bär det av till Sveriges tredje största stad. Jag och Skrutten ska checka in på hotell och få njuta av att ha tillgång till moderna faciliteter, värme och kanske en och annan tur på stan. 

Vilket påminner mig om att jag måste planera lite för vad jag vill shoppa... Hmm "jobbigt" problem så här en fredagseftermiddag.

En sak är säker och det är att det blir en present till lille bebisen, det är stört omöjligt att inte strössla presenter över honom.  

Fastän att jag inte har jobbdag idag så steg jag upp ganska så tidigt. Det var i och för sig inte direkt mitt eget val utan mer den ringande iPhonen som väckte mig (varför får marknadsundersökare ringa så tidigt på morgonen?). Fast jag tänkte att det var lika bra att gå upp.

Så jag pulsade i snön in till huset och fick mig en kopp nybryggt kaffe. Och trots att dagen inte hade varat så länge så lyckades jag ändå göra bort mig lite granna. Verkar som om jag håller ganska bra tempo gällande det där.

Det var i varje fall TV:n som jag försökte laga. För när jag satt vid köksbordet hörde jag att det kom ljud från den, men bilden var bara svart. Så jag tänkte vara en duktig dotter och rätta till det hela. Så jag tog tv-kontrollen och tryckte på det som kunde tryckas på. Men ingenting hände.

Så till slut ropade jag till styvfar "vet du om att TV:n är sönder? Det är liksom ingen bild utan bara svart..."

Strax efter inser jag att det inte är TV:n som låter, utan radion. TV:n är inte ens på. Men radion är.

Så den enda "lagning" som behövdes var att trycka på on-knappen.

I vårt hus, alltså det stora huset då, så finns det två (egentligen tre) katter och en styck hund. Katten Ceasar hänger i och för sig mestadels ute hos mig och Skrutten i stugan, men han är liksom inte vår katt på riktigt.

Anywho...

Det finns även några fler katter i området, som sig bör i ett villakvarter, och dessa katter kommer titt som tätt och snor våra katters mat och muckar gräl. Våra katter verkar vara alldeles för mesiga för att stoppa det hela, så då får man helt enkelt hjälpa till.

Detta brukar jag göra genom att skrämma bort obehöriga katter när de kommer i närheten.

Så när jag stod och diskade i stugan för någon minut och såg jag en stor grå (obehörig) katt strosa runt ute i snön, så slängde jag mig mot dörren, slet upp denna och gav av ett lejonvrål.

Vvrrrrrrrrrrrrrrraaaaaaaaaaaaaaaaaaa eller något liknande lät det.

Katten blev rädd och sprang iväg, och lika så blev grannen som precis skulle hoppa in i sin bil cirka fem meter ifrån där jag står och vrålar lejonvrål.

Så går det när man försover sig och vaknar 20 minuter innan det är dags för avfärd. Då hinner man varken få i sig frukost eller ta med sig matlåda kan jag tala om.  

Ok det var jag som kallade det innan idag. I något form av lyckorus antagligen. För idag var det ju dags för första delfinalen i 2010-års Melodifestival.

Detta event!

Men ofta blir det väl så när man höjer något till skyarna, det faller pladask. För det var inte några starka bidrag ikväll inte. Visst jag skulle aldrig någonsin kunna göra något liknande, det finns nog inte en ren ton i mitt ljudsystem, fast det är väl precis det som är så himla bra med tv-soffan - man får lov att tycka och säga precis vad man vill.

Och det var inte särskilt snälla ord som kom från våra munnar ikväll. Nej det får nog bli bättring tills nästa lördag då de befinner sig i... vad det Sandviken?

I och för sig befinner jag och Skrutten oss på hotell nästa lördagskväll och det blir nog svårövertalat att få tillstånd att se på Melodifestivalen då.

Måste nog fortsätta att tjata om att det bästa man kan göra på en tidig lördagsmorgon är rida. Tyvärr så vågade jag inte den där galoppen idag heller, trots en hejarklack på hela två personer på läktaren, nej det tar bara stopp. Idag kunde jag trava och det till och med riktigt fort. Men så fort som det ska skuttas upp i galopp så får jag panik. 

Minnena från den där ridolyckan för några år sedan kommer attans fort fram ibland.

Nästa vecka är det hästbyte, man rider fyra gånger på samma häst och sedan byter man. Tror kanske att det är för att man ska lära sig att rida olika hästar och inte bara fastna för en och samma. Snällt nog så kom det ett erbjudande åt mitt håll om att få en riktigt trygg galopphäst, skulle visst vara som att "sitta i en soffa" under galoppen.

Kanske är lite tveksam mot det där sista. Måste säga att jag är besviken på mig själv att jag aldrig vågade upp i galoppen. Min snälla ridlärare lät mig till och med ta två varv alldeles ensam, så att jag inte skulle känna mig stressad över att någon skulle komma för nära bakom. Ändå så vågade jag inte. Ja ja... Är väl bara att se till att vinna modet tillbaka till nästa lördag. Trevligt var i alla fall att några i gruppen faktiskt börjar acceptera mig som ny gruppmedlem, komiskt nog så menar jag nu inte bland hästarna i stallet utan människorna. Konstigt nog kan vuxna människor vara himla besvärliga ibland.

Efter hemkomsten till stugan har jag tagit tag i sådana där saker som "bara måste" göras. Denna dagen blev det att rensa bland viktiga papper. Väldigt roligt... eller inte. Ännu mindre roligt att läsa om.

I vår lilla familj finns två personer. En av oss är byggare. Och det är inte jag. Så det kanske kan anas vem av oss två i den lilla familjen som denna historien handlar om.

Byggaren står i sitt hus som denne byggare håller på att bygga. För dagen så är det panelning av badrumstak som gäller. För att kunna se lite bättre vid ventilationsrören så sätter denne byggare sin mobil, med ficklampan i denna tänd, vid ett litet utrymme i taket.

När taket är färdigpanelat och det börjas på nya sysslor tänker byggaren efter ett tag:

"Undra som en flundra vad klockan är?"

"Ja jag kan ju alltid kolla på mobilen, så som jag brukar göra liksom"

Men tji fick byggaren för den var minsann inte i byxfickan där den brukar vara.

Var kunde den vara? Var hade byggaren den sist?

"Hmm..." sa byggaren tyst för sig själv.

Sen kom han på att tänka på var han hade den sist - när han panelade taket.

Och jo men visst, han hade panelat in mobilen i taket.

Snipp snapp snut så var sagan slut.

Och jag måste erkänna att det är ganska så trevligt när andra än jag själv gör vardagsbloopers.

 Igår blev det både söndagsfika och söndagspresent. Alla fick vara med på fikat, som bestod av semlor och saft, så gick samtliga presenter i till det lilla livet som beräknas komma på onsdag (Skrutten ska ju som bekant snart bli morbror).