husnrtretton

För inte så många dagar sedan så inträffade en alldeles fantastisk och förträfflig händelse... Eller kanske mer en förträfflig nyhet än händelse kanske. Men ändå.

Fina vännen Kajan och hennes fina syster har *trumvirvel* börjat... blogga!

Klicka här så kommer ni till deras underbara inredningsblogg om skandinavisk design och mycket annat.


Ett av mina finaste sommarminnen från sommaren 2010 är en stranddag på Sandviken tillsammans med
Kajan. Två vänner, en termos kaffe och bullar från Ritz. Väldigt fint i all sin enkelhet.

Det råder landskamp mellan Sverige och Norge på TV3, det nya programmet Landskampen har nämligen haft premiär, samtliga i soffan sitter på helspänn och programmet verkar faktiskt vara riktigt bra.

Annars så känner jag mig smått orolig över att ett litet lurigt virus är på väg att bryta ut i min kropp. En eller två nysningar har inträffat under dagen, halsen kliar lite smått, huvudvärken är ett faktum och det känns hela tiden kallt fastän att det eldas rejält i brasan här hemma.

Måtte det bara inte bryta ut, för jag har varken tid eller lust med någon sjukdom här inte.

Den där tiden (och lusten) måste nämligen istället läggas på jobbet, som tar det mesta av min tid just nu. Denna veckan har varit riktigt späckad och jag har stundom haft något svårt att se "ljuset i tunneln" men imorgon är det faktiskt fredag och det där ljuset kommer med all säkerhet att infinna sig. Ett litet fint ekorrhjul. Någon som känner igen sig?

Även om det är mycket att göra och att det är tusen nya intryck varje dag (som det är när man är ny på jobbet) så är det fortfarande riktigt riktigt roligt och jag har haft turen att ha fått riktigt trevliga kollegor. Dessa är ju helt klart den största anledningen till att jag redan känner mig hemma, efter bara knappt en månad.

Sedan kan det ju tilläggas att det har rådit kosmisk obalans denna veckan. Det har liksom gått lite åt fel håll allting och har inte riktigt velat vända.

Nu började vi prata här (hela kollektivet) om olika ovanor som flickvänner respektive pojkvänner stör sig på när man varit ihop länge. Det här kan nog sluta hur som helst...

Det har varit dags för ögonen att sluta sig ett bra tag nu egentligen, när väckarklockan ringer om bara några timmar så kommer jag antagligen banna mig själv ganska så hårt för att det blev så sent ikväll.

Men efter den mysiga fikastunden med tjejerna (och killarna ska ju faktiskt tilläggas, för de fanns ju också med) så satt rumpan nästan som fast i soffan och efter det så var det en hel del "måste göras så vi slipper imorgon", vips så hade klockan blivit alldeles för mycket.

En stor god fruktsallad, bebisgos, kaffe, choklad, Solsidan och kompismys fick lov att sammanfatta söndagen. Alldeles utomordentligt trevlig avslutning på veckan.

Strössel ligger nu här bredvid oss i sängen och kommer inte riktigt till ro. Antagligen undrar hon vad tusan det är som dundrar på nedervåningen (tvättmaskinen) och tror att det är något farligt angrepp på väg. Hennes ögonlock hänger långt ner, tyngda av trötthet, men så fort hon råkar slumra till så vaknar hon bryskt och sätter sig upp. Uttrycket i henns lilla valpansikte är nästan som om hon är skamsen för att hon har råkat somna på sitt vaktpass.

Så lägger jag min hand nära henne så att hon kan borra ner sin nos i den, fortsätter att skriva med bara en hand på datorn och nu har hon nog lyckats somna den lilla tjejen. Det där med att borra ner nosen, eller får "nosavärme" som vi brukar kalla det, har varit lite av hennes grej ända sedan hon bara var några veckor gammal.

Årets tredje vecka är snart över och imorgon blir det till att upptäcka vad vecka fyra år tvåtusenelva har att erbjuda för överraskningar. Kanske händer det något alldeles särskilt spännande?

Tacos i stora lass. Favoriten är fortfarande det onyttigaste av alla tacosdelar - ostchipsen.
Till och med idag så kan jag knappt låta bli de där chipsen som blev över sedan igår.

...tacosbuffé. Tacos i stor lass blev det och ackompanjerades av Fångarna på Fortet, P3 Guldgalan och sist men inte minst The Proposal med Sandra Bullock och Ryan... ja vad han nu heter i efternamn.

P3 Guldgalan lyckades med konststycket att vara både fantastiskt bra och fantastiskt dålig i sina stunder. Själva programledandet, prispresentatörer och annat runt själva galan var liksom ganska så hafsigt utfört. Man skulle nästan kunnat tro att de som planerat galan hade gjort detta under någon sen after work-timme.

Det som sedan var fantastiskt var musiken, artisterna och deras uppträdanden. Oskar Lindros, Tove Styrke och framför allt Robyn var helt galet bra.

Grillmacka på Levainbröd, gott kaffe och fint fikasällskap. Och några nya loppisfynd - en glasburk, en
brödkorg i trä och en liten trälåda som kan användas till lite vad som helst.

Denna lördags startades med en loppisrunda, där vi faktiskt lyckades fynda en hel del. Jag lyckas av någon anledning alltid hitta något av glas eller trä när jag är på loppis. Sist var det en vas och en bricka i trä om jag minns rätt. Och Kajans nya paradvåning är fylld med kuddar efter alla hennes kuddöverdragsfynd (heter det kuddöverdrag...? ...eller heter det kuddfodral...?) - visst är det fantastiskt med loppisfyndande? Tror minsann att Nea också fick med sig en glasburk av något slag.

Efter loppisfyndandet, och en liten runda med bilen för att... ja söndagsköra lite fastän att det bara var lördag, så satte vi våra rumpor i Ritz fåtöljer och efter att kaffe och mackor fått slinka ner i magarna så pratade vi igenom allt som händer i våra liv just nu. Och det var faktiskt en hel del, spännande nog.

Det som var mest intressant var att vi, tre tjejer som för inte särskilt lång tid sedan inte var så fast beslutna att vi skulle vara just i Sölvesborg, nu finner oss vara väldigt stadgade här. Jobb, bostadsköp, relationer och annat har liksom växt fram och nu är vi här - på riktigt. Och väldigt nöjda med det, ska kanske tilläggas. Kanske insåg man det lite extra mycket idag under den långa fikastunden.

Just nu sitter jag hemma i huset, som ekar alldeles tomt, alla sambosarna är utflugna på diverse aktiviteter. Och hade det inte varit för Strössels snarkningar så hade det varit alldeles tyst här hemma. Snart kommer dock Skrutten hem, med matkassar i händerna. För det väntas tacosgäster här hemma på Grottvägen.

Ungefär tre sekunder efter att jag publicerade senaste bilden så tänkte jag "nä men... är valpen i mitt liv det enda som jag pratar om...?". Och några sekunder därefter "...jo så är det ju verkligen...". Känslan som sprider sig i maggropen är att det kanske inte är väldigt roligt att höra om hela tiden.

Man kan blicka mot andra i bloggosfären och se fantastiska liv, bilder och inspiration från New York, Paris, London, Barcelona eller någon annan superduperspännande stad där man kan beställa latte på miljontals olika vis.

Men sedan... Alltså... Problemet är ju... att jag älskar den där valpen något så fruktansvärt mycket. Hon kom liksom in i mitt liv där i augusti, eller kanske redan i juni när hon föddes, och stal en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och det förtjänar hon med råge.

Och jag bor ju inte (just nu) i någon storstad, huvudstad eller ens en medelstor stad. Fast det gör faktiskt inte minsta lilla. För det är småstadslivdet känns minsann fantastiskt det också.

Och när någon, på jobbet eller någonstans annars, frågar om jag har barn svarar jag "nej... men jag har valp" så mycket betyder det där lilla knytet som just nu ligger här bredvid mig och redan har sagt godnatt efter en lång dag med husse på jobbet.

Fina fina Strössel som fick en alldeles nya, knallblå, pipleksak idag. Men det verkar som om matte kanske inte behöver spendera hela sin "förmögenhet" på pipleksaker, de håller ju inte många minuter ändå.

...ungefär tjugo minuter. Kombinationen av plast och pipigt innehåll verkar försätta Strössel i extas. Hon ger sig inte förrän det där som piper har slutat pipa.

Även fast det antagligen (läs högst troligtvis) bara är tillfälligt att det är plusgrader och snön därför smälter/regnar bort, så blir man ändå lite glad. Lite glad över att det skymtar fram ett litet grönt grässtrå där under snön någonstans för första gången på flera månader och lite glad för att detta gröna grässtrå påminner om den tid som vi har framför oss - våren.

Himla tjat om väder och så överallt visst?

Men det är ju så i detta land, vintern är så förbenat grå, kallt och trist och framför allt lång, att man hinner tröttna flera gånger om innan den är över. Och jag är absolut en av dessa.

Annars så händer det inte mycket i detta hem på Grottvägen denna söndag. En sen frukost, inte mer än Onepiecen som får agera outfit, Skrutten är ute en sväng med Strössel innan han kommer tillbaka för att återigen sätta rumpan här i soffan bredvid mig och fortsätta vårt maraton i How i met your mother.

Adis kom med frukost under morgonkvisten, kanske närmre lunchtid men det är ju söndag så vad gör det? Och till detta fanns också vetelängd och delikatobollar som alldeles strax ska förtäras med en kopp kaffe. Mys i stora lass.

Mys, mys och åter mys har det varit denna helgen. Dejt- och familjemys i fredags, tjejmys igår och idag är det söndagsmys.

Och imorgon är det måndag och jobb igen. Tack och lov är jag inte en söndagsångest-människa, utan tycker (oftast) om att gå till de jobb jag haft (kanske inte under restaurangtiden i och för sig) och slipper den där känslan på söndagar över "åh nej nu är det jobb imorgon igen...". Det hjälper säkert till lite också att det är tredje veckan veckan (bara) på det nya jobbet.

Igår blev det hemmaihopknåpad sushi. Och så gott det blev. Detta förstärktes säkert av att jag haft sushicravings ett bra tag nu. Dock förde sushin med sig en längtan efter Myran (alla våra sushistunder på Ipai Ipai i Uppsala) och Köpenhamn och fina C (sist jag gjorde hemmagjord sushi). I övrigt var det alldeles förträffligt att få hänga med fina tjejerna och kolla på film. Ok, jag kommer varken ihåg vilken film det var eller vad den handlade om för det enda vi gjorde var att pratade.

Nu tillbaka till det kalla glaset Pepsi och How i met your mother.

Igår var jag minsann utbjuden på dejt. Fastän att Skrutten och jag har varit tillsammans ett bra tag nu så har vi fortsatt att dejta. Egentligen är det ju inte så mycket annorlunda än att vi bestämmer oss för att gå ut och äta precis som alla andra säkerligen också gör. Bara att vi kallar det dejt.

Fast lite annorlunda är att vi brukar dela upp det så att först är någon av oss dejtansvarig (bestämmer vad vi ska hitta på och den andra kan bli lite mer överraskad) och sedan är det en dejt med "gemensamt" ansvar och sist någon av oss igen. Och så rullar det på.

Igår var det Skrutten som var dejtansvarig. Det blev restaurang, där plankstek serverades, en ljudbok i present och avslutning med familjen framför Let´s Dance. En alldeles förträfflig fredag.

Förträffligt ska det bli idag igen. För om några minuter kommer tjejerna och med sig har de ingredienser till sushi som vi ska försöka knåpa ihop. Spännande är ordet.

Superduperdundermysigt ska det i alla fall bli att mysa loss med tjejerna. Till och med Strössel har sagt att hon tycker att det ska bli mysigt.

...och jag sneglar på de sista sekunderna av matchen. Samtidigt så kurrar magen lite av maten som fortfarande försöker att lägga sig där inne. Kanske inte så lätt när det under dagen endast anlänt två knäckemackor och en slurp soppa och när det sedan kommer två hemgjorda hamburgare i en rasande fart som avslutning.

Det där med att äta nästan ingenting under dagen och sedan vara hungrig som en varg på vägen hem från jobbet och därför försöka få i sig maten som serveras så fort som möjligt är varken nyttigt eller gör magen särskilt glad.

Möten under dagen från klockan 12.30 till 18.00 har gjort att mitt huvud känns som om det är gjort av bomull. Men samtidigt väger det som bly. En mycket konstig kombination måste jag erkänna.

Både magen och huvudet (och säkert resten av kroppen också) skvallrar nog om att det är dags att ta sig en våning upp och inta sovande position.

...så glest det blir mellan inläggen här just nu. Anledningen var ju först julhelgen som sedan tätt efterföljdes av en fantastisk nyår. Och strax där efter, precis när det nya året hade börjat, så tog jag mina första steg på det nya jobbet.

Det sistnämnda är den senaste anledningen till glesheten. Den där energin är nämligen nästintill som bortblåst så fort jag kommer innanför dörren här hemma. Och precis som i alla andra hem så finns det, trots energiförlust, massor av göra när man kommit hem också. Efter detta så blir det ungefär noll och ingenting kvar av den där energin.

Tack och lov är det ju så att det är en liten invänjningsperiod som genomgås och jag utlovar därför bättring på uppdateringsfronten inom en snar framtid.

För att avsluta med lite småfakta så har det under kvällen letats efter viktiga papper under flera timmar, både jag och Skrutten fick till slut gråa hår, papprena är dock fortfarande försvunna. Det har kollats på en dokumentär om Wreeswijk. Det har sorterats en tvätthög som vars storlek skulle kunna göra vem som helst deprimerad. Det har ätits en utsökt laxmåltid. En av oss (faktiskt jag) har lyckats att hålla sig ifrån godisskålen. Det har vilats framför brasan tillsammans med Strössel. Och om det väntas några minuter till så har det även somnats i sängen.

Sist, men absolut inte minst, så är det en underbar känsla att jobba. Antagligen hade det inte uppskattats på samma sätt om det inte varit en "hemmaperiod" innan detta jobb erhölls. Jag känner mig mycket lyckligt lottad och det är verkligen med ett leende som jag kör till jobbet på morgonen. Även om det blir en körsträcka på en hel del mil varje dag.

Eftersom det är trettondagen så är det ledighet som råder här hemma. Just nu firar vi det genom att sitta i soffan och slappa loss. Mysbyxorna är på och sneglar jag bort åt Skruttens håll så ser jag att även han myser loss i pyjamasbyxor, en tee och innetofflor och i handen finns min nya leksak iPad (som jag fick av Skrutten i julklapp).

Lite senare ska vi fortsätta att fira denna lediga trettondag genom att gå på eftermiddagsbio på en av Sveriges finaste biografer (Bromölla) och se Narnia. Narnia, vänner, godis och biopopcorn. Fantastisk eftermiddag helt enkelt.

Ett nytt år är här. Jag minns fortfarande när man en gång i tiden tyckte att det lät mycket med år 2000. Och nu är 2011 här. Galet. Men välkommen 2011.

Tiden fortsatte att springa iväg denna jul och nyår. Den sista tiden på 2010 blev som ett litet upplopp, för att försöka beskriva det kreativt. Och en hejdundrande avslutning i form av en nyårsfest i vårt hus fick sätta pricken över i:et för detta år.

De senaste veckorna har det mesta av fokuset här hemma varit på den kommande nyårsfesten och de nästan trettio gästerna som skulle komma.

Sedan kom nyårsafton. Gäster uppklädda till tänderna, hemmagjorda islyktor som välkomnade dem, lekar, tal, trerätters, en isbar på uteplatsen, discogolv på ovanvåningen, biktbås i klädkammaren och sent dopp i poolen och så massor, massor och åter massor av skratt, glädje och feststämning.

Festen går till historien som en av de roligaste fester jag någonsin varit på. Fastän att det var vi i kollektivet som var värdar (som vanligtvis inte brukar kunna slappna av och ha lika roligt) så var det något så vansinnigt roligt. Igår, under en något "tröttare" dag, så kollade vi igenom alla 370(!) bilder som tagits under vår nyårsafton. Till slut krampade det i kinderna av skratt. Fantastiska bilder. Fantastiska stunder.


Och några av julens fantastiska stunder.