husnrtretton

...flyttade vi in i Kajans lägenhet. Skrutten och jag bodde egentligen i stugan, men hade fått låna Kajans lägenhet för att hon var på treveckorstripp till Australien.

Här kan man se hur vi hade det då. Fantastiskt roligt det här med bloggar.

Om det skulle funnits (eller det kanske det finns...) en tävling där man tävlade om Sveriges godaste
macka så hade jag lätt sänt in denna macka, eller i vart fall en variant av den, som tävlingsbidrag.

Till frukost idag blev det kaffe med sojamjölk med vaniljsmak och två mackor av ovan visade slag. Det där vaniljkaffet har jag faktiskt lyxat till det med varje dag denna veckan. Skrutten råkade nämligen köpa fel förra helgen och jag hade inte tänkt så mycket på det tills jag såg förpackningen. Mest tänk "riktigt gott kaffe det där" varje morgon i bilen.

Vanligtvis så blir det ju sojamjölk i en nyttigare variant, osötad, och trots den godheten som finns i vaniljvarianten så får det nog vara slutlyxat gällande morgonkaffet, för om mina misstankar är rätt så innehåller vaniljsojamjölken ganska så mycket socker. Och det är nog inte så bra att dra i sig varje morgon.

Mackan som förtärdes till frukost idag är nog inte den heller av något vidare nyttigt slag - men ack så gott. Det är en gammal familjespecialitet. Många tänker dock "oj det där var många olika smaker på en gång" när de ser mackan och de får ofta också något konstigt ansiktsuttryck.

Men jag lovar den är väldigt väldigt god. Sältan från korven (som egentligen ska vara Onsalakorv i tjocka skivor, men man tager vad man haver) och osten som blandas med det söta från hallonsylten och sedan ackompanjerat av krispigt rostat bröd. Slurp!

Under lördagens fina middag, som bjöds hemma hos Kajan, fick vi njuta av menyn som roligt
nog fanns skriven på ytterdörren. Förrätten var en fantastisk Chévre chaud, som råkar vara
en av mina absoluta favoriter i matväg, och efter det blev det bara bättre och bättre.

Kajan och Nea bjöd hem till Kajans lägenhet i lördags, dels som lite uppepp (konstigt ord, jag vet, men ändå liksom) för tråkiga bilhistorien men också som lite tack för nyårsfesten. Och som vi fick lov att njuta. Trippel i underbart - mat, vin och sällskap.

Fina Myran på bild i Colombia där hon firar 2011års födelsedag.
Bilden här snodd från hennes blogg som finns här.

För det är Myrans födelsedag! Åh, vad jag hade gjort för att vara med henne idag. Hon har sprungit runt i mina tankar hela dagen, undrat vad hon gjort, vad hon ska göra...

Hoppas att din dag har varit, är och kommer att vara underbar.

...och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Det känns som om den var över innan den ens hann börja. Och över detta känner jag mig något... frustrerad. Ja, jag kommer faktiskt på mig själv med att vara frustrerad.

"Finns ju bättre sätt att avsluta en söndag på än att vara frustrerad..." tänker jag och blir ännu mer frustrerad.

Jobbar man hårt i veckan så ser man ju fram mot helgen, få andas ut, vara lite ledig. Jobbar man till klockan 21.30 en fredag så är nog denna känslan ännu starkare.

Och när man då spenderar lördagen med att hämta hem en bil, och inte ens en ny fräsig bil utan en gammal som inte fungerar, och söndagen med att städa, fixa och röja i hus och trädgård... så får man inte riktigt den där utvilade känslan eller utandade känslan.

Vad ska man då bli mest frusterad över kan man undra - att man lägger över åtta timmar en lördag på att hämta hem en bil som man sedermera kommer att få betala tusentals kronor för att laga eller att man lägger flera timmar en söndag på att plocka i ordning och putsa huset fint och det sedan blir stökigt igen efter tre timmar?

Svårt val, helt klart. Svårt val.

Men...

Mitt i denna frustration så vänder jag mig mot Skrutten (som redan sover sött) snusar lite på hans axel och ger den en puss. Hans doft får frustrationen att släppa... Undra hur många gånger jag pussat på hans axel eller framför allt hur många gånger jag kommer att pussa på hans axel. Strössel gör sig påmind nere i fotändan när hon sträcker på sin lilla kropp. Jag vänder mig mot henne, stryker henne lätt med handen och gräver ner min näsa i hennes kind. Hon knorrar lite när hon får sin puss, säkert mest för att jag stör henne. Då ger jag henne en lång puss till.

Min lilla familj, min egna lilla familj. För er jobbar jag all världens timmar och tillbaka igen.

Arga samtal och brev har ni nog fått en hel del av de senaste dagarna. Och ni kan vänta er ett till. För den ringa grad av oservicemindhet som ni uppvisade torsdagen den 10 februari har jag aldrig sett maken till.

Kl 20.00 kom jag till Arlanda, för en flight som skulle ta mig till Ronneby kl 21.30, i god tid alltså. För att mötas av röda markeringar över avgångstavlorna liksom ankomsttavlorna.

Snökaos? Visserligen. Men det första man tänker är ju att det faktiskt varit vinter ett tag, rejäl sådan också, samtidigt som det var en ganska så hård vinter förra året också. Sammantaget borde ju detta ha förberett er, som Sveriges största flygbolag för inrikesflyg, hur man hanterar sådana vintrar.

När man sedan får höra av gatepersonalen, som svar på våra upprörda frågor, att det inte alls har med vintern eller dess snö att göra - utan att det inte finns några flygledare, för det rekryteras inte några sådana, och flygledartornet därför är underbemannat - då blir man faktiskt på riktigt orolig, skakad och förfärad.

Så anledningen till att jag var tvungen att spendera flera vakna timmar på Arlanda, utan någon som helst komfort, svar på frågor eller ombokning av flygbiljett, vara vaken totalt 41 timmar innan jag fick sömn, boka om viktiga jobbmöten, komma sent till jobbet, sova i jobbkläder, göra mig i ordning på en flygplatstoalett, missa viktig tid med familjen och till och med få skjuta på en weekend, anledningen till detta är alltså inte ens snön - och därigenom någon form av force majure - utan att ni VÄLJER att inte ha tillräckligt med personal tillgänglig.

Alla inblandade i torsdagens kaos på Arlanda borde få sig en känga egentligen. Eller det kanske är något orättvist, för jag inser (nu) att det kan ha varit mycket värre att jobba under dessa förutsättningar än vad man som resenär kanske då insåg. Men ändå... Det hjälper inte att svara "men tänk på oss... vi har inte fått ens en fikarast idag..." när man får noll och ingenting som svar på hur tusan man ska bära sig åt för att ta sig hem för natten.

Inte minst tänker jag på de föräldrar som befann sig på Arlanda tillsammans med sina barn. Där barnens vagn, leksaker och andra tillhörigheter var incheckade som bagage. Speciellt tänker jag på det unga paret med en (cirka) sex månaders bebis som de fick bädda till i bagagevagnens korg.

Kanske borde man tänka tanken att det blir så här ibland, att vi nu för tiden är så bortskämda med att vi kan resa kors och tvärs över jordklotet. Att vi kanske borde få oss en knäpp på näsan ibland åt det där enkla. Det kanske inte ska vara så självklart att alla resor går att genomföra? Hur jobbigt var det till exempel inte att resa förr?

Men nu är det inte "förr" längre. Nu är nu. Och skulle man tänka i de tankar att man inte ska se resandets funktion som en självklarhet så blir ju resebolag, researrangörer och andra liknande ganska så ihåliga affärsidéer. Det kan ju tyckas vara själva grundbulten i deras affärsidé att få resenärer att just resa.

Tydligen tycker SAS inte att det är självklart att man ska få svar på frågan varför eller ens om ens flight är inställd, inte tycker de heller att man ska få svar på vart tusan man ska ta vägen mitt i natten på Arlanda och inte ens går de att få tag i för att reklamera den biljett som man aldrig utnyttjade.

Tack och lov att Blekingeflyg och Bromma Flygplats finns, för jag vet i tusan om jag kommer att våga resa med SAS igen. För snön det berodde det ju inte på.

Har dessvärre varit lite m i a (missing in action) sedan en vecka tillbaka... Anledningen? Ja ni, det är att det har varit lite motigt... eller kanske inte motigt... men har varit lite smått otursförföljt här hemma på sista tiden. Fast å andra sidan går det mesta att också vända till något positivt. Men skulle man uttrycka sig från den negativa sidan så skulle man kunna använda ordstävet "en olycka kommer sällan ensam".

Detta kan utvecklas till...

Tillträdesdatumet
Det var det som inte riktigt gick som det var tänkt där vid kontraktskrivandet för huset. Tillträdesdagen blev bra mycket tidigare än vi tänkt, planerat och ens hunnit fundera på. Detta leder ju i sin tur till att vi just nu jobbar rumpan av oss för att kunna bolla två projekt samtidigt. Men sedan... ska man verkligen klaga när man hittat sitt drömhus som man ska få lov att renovera? Ett hus där det kändes "här ska jag uppfostra mina barn"? Ett hus som kändes rätt från första stund? Nej, det ska man verkligen inte göra.

Stockholmsresan som var svår att ta sig hem ifrån
Torsdagen i förra veckan spenderade jag i Stockholm, för kurs i jobbsammanhang, och tyckte att det var riktigt roligt att kunna svischa upp till Stockholm under dagen, gå på kurs, äta lunch på Undici och efter kursen träffa och fika med vänner. Allt det där hände också, och var fantastiskt. Lite storstadspuls så där mot slutet på arbetsveckan och massa ny intressant information.

Sedan att det började snöa och att jag faktiskt har blivit något avklimatiserad från det där storstadsformatet (varför människor inte kan ursäkta sig när man springer in i varandra är en gåta) det är en sak. Men sedan att det börjar snöa till den milda grad att inga flyg går hem till Blekinge det är en annan sak. Att sova på Arlanda i jobbkläder är inte att rekommendera, fråga mig för jag vet, av egen erfarenhet tyvärr.

Weekenden som blev dyrare än som var tänkt
Efter en sömnförlust utan dess like fick jag och Skrutten flytta på vår avfärd för weekenden som vi skulle ta oss i helgen. Istället för att åka på fredageftermiddag som det var tänkt så blev det avfärd lördagmorgon. Två tredjedelar av bilresan tog vi oss igenom, sedan gick bilen sönder. Kamremmen (stavas?) gick sönder (har vi fått reda på i efterhand) och bilen stod orubbar på motorvägen. Ringa efter bärgning, bli bärgade, hyra hyrbil, in med bilen på verkstad, ut med packning, in med packning i hyrbilen - men på weekend det skulle vi. En och en halv timme tog det för oss att få allting att flyta igen, ganska bra ändå måste jag erkänna.

Fast vi fick ju faktiskt ändå en riktigt mysig helg tillsammans, bara vi två. Strosandes, middagsätandes, pussandes.

Men hur otur kan man ha? Kunde det inte varit nog med Stockholmskaoset? Var bilen tvungen att rasa?

För att sedan avsluta på topp så fick jag igår jordens migränattack. Illa nog i vanliga fall, men har man tio mil hem (med bil) så är det inte superduperroligt. Usch, ack och ve. Väl hemma - medicin, mörkt och några minuters sömn. Komiskt nog så var det väl den där sömnbristen och stressan som var boven i migrändramat.

Men nu gör vi som knugen säger tycker jag - vänder blad.

...i ett rasande tempo. Ok, det där med "rasande tempo" och "livet" i samma mening lät kanske lite väl drastiskt. Men tiden går fort, väldigt fort, och dagarna flyger förbi. Att det redan är onsdag imorgon är nästan inte klokt.

Imorgon är det konferens hela dagen, på torsdag en snabbvisit i Stockholm (upp och ner samma dag) och sedan är det fredag... igen. Under den där snabbvisiten ska jag, trots tidspress, hinna i alla fall få en liten skymt av vännerna som är bosatta där uppe.

Sambosarna hade lagat lövbiff med pommes och bea precis till när jag kom hem. Tom mage och en mage som hade varit tom sedan sju timmar och en lång dag, då blir man ordentligt glad för en sådan hemkomstöverraskning. Hade kunnat pussa dem båda två mitt på munnen av glädje. Men jag avhöll mig från att göra det, kanske bara hade blivit konstigt.

Nu visas det film på projektorduken här hemma. Det var valsystem i vanlig ordning (lång historia) och då inser man lite hur konstigt det faktiskt kommer att bli att flytta isär allihopa, eller inte allihopa men i alla fall dela på paren, även om vi har vetat om det ända från början.

Filmen som visas är Man on fire med Denzel Washington och Dakota Fanning (bland andra) men inga snacks till filmen, är ju fortfarande godisfri månad som gäller. Fast idag måste jag erkänna att jag är bra sugen på att öppna den där godislådan här hemma...

Just nu sitter jag i soffan och E-Channel (som jag faktiskt inte kikat på på oväntat länge) rullar i bakgrunden. Men det är varken i soffan eller på E-Channel som mina tanker vilar. Dessa tankar, funderingar och egentligen den totala hjärnverksamheten vilar just nu på vad jag och min kära Skrutt gjorde idag under förmiddagen.

Idag skrev vi nämligen ner våra namnteckningar på var sin svart linje som fanns i ett köpekontrakt. Det är alltså en stor dag i mitt och Skruttens liv idag. Det hela känns fantastiskt roligt, omvälvande, pirrigt, skrämmande - allt på en gång. Som sig bör när man tar ett stort steg i livet.

Det hela var dock lite kaosartat, på grund av vissa saker som uppstod under kontraktsskrivningen, men i det hela så gick det bra. Men när det varit lite små missförstånd, som egentligen lätt skulle kunna ha avhjälpts, så blir det lite så att det finns en kvardröjande magkänsla som känner sig lite förvirrad. Hjärtfrekvensen höll på att skjuta i höjden där ett tag.

Fast egentligen är vi ju så klart överlyckliga, och det kommer att bli fantastiskt alltihopa. En dag och i en annan del av livet, en ny del. Men inom en ganska så snar framtid.

Nu poppade Nigella fram på TV:n och det påminner mig plötsligt att de sa på radion i veckan att det är ungefär 75 matlagningsprogram på TV som visas nu. Sanningen är ju dock att jag säkerligen gillar de allra flesta av dem.

Idag har varit en helt vanlig dag. En onsdag. Mitt i en helt vanlig vecka. Men mitt i denna vanliga vecka så började jag tänka på vad tankarna snurrar kring under en dag. Och resultatet - vitt skilda saker.

Morgonens start i bilen på väg till jobbet. Innan jag ens hade hunnit komma iväg så hade jag redan hunnit bli lite smått irriterad inombords över att vintern håller sig så där ihärdigt kvar. Den branta uppfarten och packning som skulle in genom bildörrarna fick sig också en släng av den där irritationen. En brant uppfart och öppna bildörrar är nämligen en väldigt dålig kombination.

Radion i bilen bjöd på P3 och September gästade trevligt nog Morgonpasset och det pratades om kaviarsmörgåsar, hur messmör ska uttalas och September berättade att hon fortfarande bor kvar i samma etta på fyrtio kvadrat som hon köpte för flera år sedan. Dock sneglar hon på de stora villorna som ligger kring hennes bostadsrätthus. Kanske tänker hon att hon en dag ska bo där istället.

Med risk för att låta som en morgonirriterad människa, ok det där morgonhumöret är kanske inte av bästa sort men så farligt är det inte. Hur som helst... Med risk för att låta som en morgonirriterad människa så kom nästa irritationsmoment när kaffemuggtermosen hade en "flärp" som hela tiden åkte igen till häften. Alltså släppte den ut väldigt lite kaffe när man försökte dricka. Det känns liksom som en kaffemuggtermos främsta existensbehov är att släppa ut kaffe, och till oss som älskar kaffe ska den släppa ut en hel del.

Under dagen seglade mina tankar titt som tätt bort mot det där huset, det där renoveringsobjektet, det där stora projektet som kanske kan bli mitt och min lilla familjs nästa hem. Även om det inte alls var så att vi var i ett "hitta hus"-läge just nu så råkade vi göra det. Inte riktigt meningen alltså. Men ibland är saker inte riktigt meningen, men kan kanske bli riktigt bra ändå. En liten tid till får vi vänta, sedan får vi se vad som händer.

Lunchen kom levererad från ett lokalt äldreboende och smakade förträffligt. Kanske lite otippat att det ska göra det. Inget illa mot maten på äldreboende men jag jämför det med maten som serverades i skolan för en tid sedan och den var ju ingen höjdare. Det var dock denna mat. Mätt och belåten och sippandes på kaffe efteråt i fikarummet så kom jag att tänka på grisnäringen i Sverige som helt håller på att utarmas. Detta på grund av alla billiga priser i övriga världen, eller främst då på grund av tyskarna som dumpar köttet, och att många därför importerar griskött istället för att handla svenskt, för att kunna hålla nere kostnaderna.

Vägen hem kändes lång och jag kände mig lite "mitt i veckan trött". Brukar bli så på onsdagar ibland. Vet faktiskt inte varför det kallas lill-lördag egentligen. Ibland kan jag tycka att onsdagen är varken eller. Varken början på veckan eller nära helgen.

Trött stannade jag på Statoil. Inte så långt hemifrån, men för att det inte finns så mycket att stanna på innan detta Statoilet. Där köpte jag en colalight, var egentligen ute efter en redbull men det saknades, och lite Läkerol och Extra... ja de där stora hårda halstabletterna som de har. Inte för att jag på något sätt har ont i halsen. Nej, för att det är godisfri månad och detta var det enda som piggade upp där i tröttheten i bilen utan att bryta mot mitt löfte.

Där på Statoil undrade jag lite nyfiket vad kassabiträdet var för filur. Om det var roligt att jobba på just det Statoilet. Om det fanns trevliga arbetskamrater. Och vad man gör när det inte är några kunder inne - plockar man bland varorna, eller surfar man runt på nätet?

När Läkeroltabletterna landade i munnen undrade jag varför jag inte köper Läkerol oftare. Vansinnigt gott ju. Smaklöksfest. Då mindes jag att min mor alltid hade Läkerol i handväskan när vi var små. Läkerol i en plåtask med grön etikett och vitt litet skirt papper som skyddade tabletterna. Det eller Emser. Undra om Emser fortfarande finns... Tänk att man kan komma ihåg precis hur de där tabletterna smakade, hur asken doftade lätt av mors handväska i skinn och hur stora och fina man tyckte att tabletterna var. Ofta fick jag flera stycken. Jag hoppades snabbt att mina framtida barn en dag kanske ska minnas något liknande litet minne över en liten vanlig vardagssituation som Emser- eller Läkeroltabletter. Minnas och älska, precis som jag.

Sist men inte minst lärde jag mig precis vad tempererad choklad är i Leila Bakar på TV4+. Och att det finns gott om fuskbyggare i detta landet. Lite tv-tittande har fått avsluta denna vanliga onsdag.

Så kan tankarna snurra när det är en helt vanlig onsdag.