husnrtretton

Nya avsnitten av The Hills rullade flitigt i bakgrunden när naglarna fixades och hörde då, till min glada förvåning, att vår svenska artist Agnes hade med en låt i ett av avsnitten - är inte det ganska så coolt?

Från: www.mtv.com

 

 

Nu har vi flyttat ut från Hus Nr 13. Själva flyttande gick faktiskt väldigt smidigt och vi var klara två timmar innan besiktningen av lägenheten var planerad. Så vi hann med en långlunch på Mc Donalds också minsann. Extra pluspoäng på den här flytten var att fina Sabbis var Myrans flytthjälp och då fick jag också äran att hänga med henne i några timmar. Även om vi mest bar lådor och pratade flyttstädning.

Man är ju ytterst tacksam för att gårdagen överlevdes, med handen på hjärtat så lovar jag att aldrig ge mig ut på något sådant här äventyr igen. Är inte en helt idyllisk situation att spendera tolv timmar i värsta tänkbara vinterväglag i en flyttbil och ständigt vara på sin vakt för kastvindar, snövallar eller isfläckar på vägen. Det handlade liksom aldrig om att hinna upp i tid eller att oroa sig för att det skulle vara jobbigt att bära möbler eller flyttkartonger, det handlade endast om att faktiskt komma upp till Uppsala med livet i behåll.

Väl i Uppsala så mötte vi upp Myran som satt och pluggade på Juridiska Biblioteket, även kallat JB, och det kändes så konstigt att vara där igen. Självfallet var det underbart att träffa Myran, men biblioteket var inte sig likt. Främst för att de hade byggt om, men sen också för att jag kände ungefär 0% av de som satt och pluggade där.

Jag fick en flashback av alla minnen som handlade om slitsamma timmar inför tentor eller PM-skrivande, otaliga kaffe och ännu fler skratt. Skratt, svett och tårar kanske man kan sammanfatta det som. Och nu kändes det så konstigt att det satt nya människor på "våra" platser. Att andra nu får uppleva de där kaffepauserna och skratten. Det var precis som om jag blev lite arg på de där människorna, lite som om jag ville säga "vilka tror ni att ni är egentligen? tror ni att ni bara kan valsa in här och tro att ni liksom äger stället?!"

Men det hade ju så klart varit ett ganska konstigt beteende. Så jag var istället tyst och tittade mig bara omkring och tänkte att jag minsann kunde gå omkring där som en människa fri från tentaångest eller liknande, som de andra säkert satt där med.

Sen kom jag ihåg den där uppsatsen som jag har kvar att färdigställa...

Efter en snabb vända i några av stadens butiker så satte jag och Skrutten oss med Myran på det gamla stamhaket Barista och njöt av en efterlängtad sojalatte. Njöt gjorde jag också av att få prata och skratta med Myran. Lite ledsamt var det så klart att jag inte hann träffa någon annan i gänget, men det fanns bara inte tidsutrymme för det.

Först hade vi tänkt ätz pizza på kvällen men sedan kom jag på att det var mycket mer passande att ta en tripp till Kött, Kök och bar och äta en riktigt vällagad köttbit med deras fantastiska bea för sista gången.

"För sista gången..." ja det märks kanske att jag har varit och är lite lätt nostalgisk över det här med att ha flyttat från Uppsala. Men det får man kanske vara? Tiden i Uppsala är nu definitivt över och det finns helt enkelt så himla många minnen. Både bra som dåliga. Har man spenderat nästan fem år på samma ställe så blir det ju lätt så. Och allt kommer ju liksom lite tillbaka upp på ytan när det är dags att avsluta det hela.

Och det är helt vansinnigt vad många minnen det egentligen finns. Vilken tid det är som har varit. Just nu tycker jag att det är så häftigt att jag ens vågade flytta ifrån den lilla trygga staden Sölvesborg och börja något helt nytt 67 mil därifrån. Att jag klarat att stå ut, att jag klarat tentapluggen utan att bli helt galen, att jag klarat alla arbetspass på Svenssons krogar utan att bli helt galen, att jag klarat alla människor som faktiskt inte alltid vill en gott, att jag klarat att bryta upp och spendera en tid i Köpenhamn, att jag klarat att sedan återvända för en sista tid - det är tankar som dyker upp.

Sedan tänker jag ju också på hur fantastiskt roligt vi har haft. Dagarna i skolan, kvällarna på förfesterna, de sena nätterna på dansgolven och de ännu senare nätterna på nattöppna matställen eller när tv-kontrollen användes för att blanda drink på efterfesten, alla fikastunder, promenaderna till föreläsningar, bruncherna, restaurangbesöken, kompisarna.

Nu sitter vi i alla fall på väg tillbaka till Blekinge och vår lilla stuga. Det var för övrigt fantastiskt att sova i en lägenhet. Vakna och kunna springa på toaletten "bara så där", i och med att man inte behövde springa in till angränsande boningshus och det fanns ju till och med en tv så frukosten kunde avnjutas framför Nyhetsmorgon.

Skönt att man sänkt kraven "lite" för vad man kallar lyx.

Vi har ju en bit kvar att åka här och kommer inte anlända förrän sent i natt, och det är bilköer och jag har glömt mitt godis där bak i lastutrymmet. Typiskt också!

Fast man ska vara glad för att det inte är snöstorm detta hållet också, det är en sak som är säker.

Skulle man med all säkerhet vilja att den springer förbi i turbofart. Allt började väl egentligen redan igår när jag förstod att de där varningarna om en snöstorm faktiskt skulle besannas. På eftermiddagen igår var nämligen snöfallet ett faktum och jag kände mest för att luta huvudet lite framåt och ner mot skrivbordet, sikta lite med pannan mot tangentbordet och sedan dunka huvudet gång på gång mot skrivbordsskivan.

Låter kanske lite dramatiskt men var finns rättvisan i att en snöstorm med arktiska vindar drar över vårt land precis de dagarna som vår lilla familj (familjemedlemmarna består av mig och Skrutten då) ska åka hela vägen fram och tillbaka till Uppsala, som upplysningsvis ligger väldigt mycket norröver Blekinge, för att flytta ut från den gamla lägenheten samt träffa uppsatshandledaren.

Varför? Tänkte jag när jag gick i stormvindar mot affären efter jobbet för att köpa matsäck och knappt kunde hålla mig i balans på grund av de starka vindarna.

Varför? Tänkte jag när vi igår mitt när vindarna var som värst och vi var tvungna och åka och hämta den hyrda flyttbilen långt uppe i de småländska skogarna.

Varför? Tänkte jag när vi halv fyra under dagens morgon och det var dags för avfärd och vi kom hela fem meter på uppfarten och sedan fastnade med spinnande däck och utan att komma varken fram eller bak.

Varför? Tänkte jag när vi klockan sju insåg att kastvindarna var för starka och vi för säkerhetsskull var tvungna att stanna tills det värsta blåst över. Parkerade på en Statoil-parkering med snön yrandes utanför bilrutorna kröp jag och Skrutten upp i varandras famnar och sov i någon timme.

Varför? Tänkte jag när vi vaknade och kunde köra vidare men jag insåg att för mycket tid hade spillts och jag fick skicka ett mail till uppsatshandledaren att jag var tvungen att ställa in mötet vi hade bestämt till 13.15.

Nu, efter många timmars kämpande på de svenska vintervägarna, så närmar vi oss Södertälje. Och vem vet, denna fantastiska dag kanske trots allt får ett bra slut?

Det är ju inte särskilt tidigt, men ändå är jag fruktansvärt trött. Vet inte om det beror på att jag "var igång" i över tretton timmar igår, eller om det beror på att jag trots dessa tretton timmar inte kunde somna när huvudet lades på kudden.

Kallt är det också, fjorton minus för att vara korrekt, men detta verkar ju vara ett återkommande problem denna vintern. Behöver jag påpeka ironin igen över att denna vargavinter infaller just denna stugboende vintern? Nä tänkte inte det...

Insomnian (lätt överdrift där) igår berodde antagligen på de tusen tankar på hästar, att våga galoppen på lördag, jobb, uppsats, bilresan till Uppsala natten till torsdag, flytten från Djäknegatan, huset, köket till huset, badrummen till huset, alla resor fram och tillbaka till Ikea som finns kvar, matsäck till resan till Uppsala och så vidare, som for runt i mitt huvud tusen vändor.

Och de där tankarna finns ju av någon konstig anledning kvar när man vaknar, högst konstigt är vad det är.

Fast mitt bland allt det där som man kan kalla tankar av det mer problematiska slaget så finns ändå ett leende på läpparna som är helt omöjligt att sudda bort. Kanske beror just detta på att när saker at the moment känns lite småjobbiga som är det mesta riktigt riktigt bra.

Igår fick jag en ytterst god middag i magen av Kajjan, vi hittade tid till att bara hänga lite (som det så finns heter bland oss ungdomar), de där timmarna i stallet har en förmåga att lysa upp vilken dag som helst, när jag kom hem fanns där en hälsning i brevlådan från Köpenhamn (åh så jag saknar...) och om bara några dagar får jag krama på Myran igen.

Sen fanns det också andra saker som bara gav ren glädje.

Fast det dröjer ett tag till innan det är dags för hemfärd till den lilla stugan. Idag är det måndag och med måndagar följer Kajjans ridlektioner. Så jag hänger kvar inne i "stan" och inväntar att Kajjan kommer hem och sedan ska vi bege oss upp till stallet.

När man följer med kompisen på hennes ridlektioner så blir det ju nästan som om att man får en extra ridlektion "på köpet". Fast å andra sidan så går Kajjan i en mer avancerad grupp, men inspiration hämtas i vart fall. 

Just nu känns det som om jag har backat tio år i tiden och är en hästtokig tonåring igen (ok backa lite mer än tio år kanske...), det har till och med gått så långt att jag sprang förbi stadsbiblioteket på lunchen och lånade hem några hästböcker.

Det komiska är att dessa böcker är ett år äldre än jag själv, inte så många pluspoäng till biblioteket för uppdateringen på hästhyllan. Fast å andra sidan så finns det säkerligen tips som fortfarande håller, och framför allt är det bättre än inget!

Är det förresten inte lite typiskt en jurist att tro att lösningen på att övervinna ridrädslan och att återfinna ridsjälvförtroendet ligger i att läsa?

Alla bilder är hämtade från Odd Molly´s underbara hemsida som finns här. Och de är som Askungens bal, alldeles alldeles underbara.

 

Idag när jag ivrigt smulade den från frukosten överblivna sconesen och slängde till fåglarna utanför stugan, samtidigt som jag gjorde någon form läte som jag trodde skulle visa fåglarna att jag hade varit där och lagt ut mat, så kom jag att tänka på att jag nog faktiskt gått och blivit lantis.

Det har jag ju i och för sig alltid varit, eller en del av mig i alla fall, men det kanske inte har varit lika påtagligt när jag huserat på Djäknegatan i Uppsala.

På sista tiden har jag börjat lessna rejält på att det kommit ny snö varje morgon. Men vill man vända något som man tycker är jobbigt, och som aldrig verkar ta slut, till något bra så tar man istället vara på vintern. Och det gjorde vi igår när vi fick åka ut i skogen och skjuta lerduvor.

Jag trodde att jag hade tagit ett stort steg när jag övervann min rädsla för att sitta upp på hästryggen igen men när jag nu faktiskt har övervunnit rädslan för vapen så finns det ju nästan inget kvar minsann!

Förutom spindlar och maneter och höjder och mynt och brödsmulor på skärbrädan och... ok det finns kanske en del kvar att jobba på.


Tro det eller ej men det är jag


Vi hade ungefär världens bästa lärare under lerduveskyttet, som inom en snar framtid kommer att bli en underbar pappa, så trots vapen, ammunition och allt det där så kändes allting riktigt tryggt och säkert. Just det, sen hälsade vi på två vildsvin också, de var "ganska" läskiga.

Och för att sammanfatta hela skjutningen så var det faktiskt riktigt coolt. Helt vansinnigt är det vilka krafter som faktiskt finns i ett hagelgevär. Och då använde vi inte ens den värsta sorten.

Efter några timmar började våra magar kurra, så då åkte vi upp till Grundsjön (tror jag att det hette) och grillade korv och drack varm O´boy.

Detta kan mycket väl vara ett av de bästa sätten att ta tillvara på vintern.

Trodde vi verkligen det? Nä det kan jag tala om att den inte är. Läget är till och med förvärrat, för nu ligger allt som ska strykas framme istället för att i alla fall vara inhängt trots skrynkligheten.

Tänk om man kunde trolla istället... Typ kunna knäppa med fingrarna och så gjordes allt sådant där tråkigt som att städa, stryka och tvätta.

Anledningen till att det inte blev gjort igår var att jag och Skrutten åkte på besök till en annan Hällevikare och hjälpte till med några hyllor som skulle sättas upp på väggen. Själv kanske man inte var så delaktig i själva hyllarbetet utan det stod Skrutten för, jag åt istället den gulligaste glassen på länge - en rosa Hello Kitty-glass. Kan det bli bättre?

Fast i ärlighetens namn så dricker jag hellre kaffe och äter rosa Hello Kitty-glass istället för att stryka.

Mina nätter är inte direkt kända för att vara särskilt lugna. Istället är de kända för att vara fyllda av livliga drömmar, ofta av det läskiga slaget, och ständigt förekommande är uppvaknande av de där extra läskiga drömmarna.

I den här stugan som vi just nu huserar, och som jag även är övertygad besöks av spöken då och då, så är det kanske ännu läskigare att drömma läskiga drömmar. Faktum är att jag först vägrade att kolla på skräckfilm i stugan. Sedan när jag släppte på den där vägran och vi kollade på The Village så drömde jag mardrömmar i två nätter i rad.

På tal om de där spökena så har vi kanske inte sett några direkta observationer, men en natt så rasade det snö från taket så det lät som om någon attackerade ena gaveln. Eller vi tror att det var snö som rasade.

I vilket fall så kombinerades antagligen sakerna ovan och Skrutten blev rejält skrämd när jag natten till igår sätter mig upp, stirrar med panik i blicken och frågar "vilka är det som pratar?!".

Vore det ombytta roller hade jag nog flytt från stugan precis i det ögonblicket den natten.

Så som ett hembakt test drack jag varm mjölk innan läggdags igår och minsann inatt var det inga drömmar. Varken läskiga eller oläskiga. Tänka sig!

Jag satt precis och funderade på ungefär hur många bloggar det finns i Sverige. Eller kanske till och med i hela världen. Finns det någon statistik?

Många är nog vad statistiken säger.

Och alla handlar de om olika saker, många om samma saker fast på olika sätt och inblickar i olika människors liv.

Det var när jag upptäckte en gammal väns blogg som jag började undra över denna lilla blogg. Den där andra bloggen skulle handla om allt annat än bilder på husdjur eller barn. Tanken som slog mig då är att min blogg antagligen är precis det där senare. Det som helt plötsligt lät mycket tråkigare.

I och för sig har jag inga barn. Men husdjuren de dyker upp titt som tätt. Saken är ju den att denna blogg, om man nu måste definiera allt här i livet, så handlar den om vad som händer precis nu i mitt liv. Eller i vart fall en del av det.

I somras så var det kanske mycket mer fest och sena utekvällar, i våras var det ett liv i Uppsala och Stockholm och nu är det ett liv i en liten stugan i en väntan på att ett hus ska bli klart här ute på landet i den lilla staden i det lilla länet. Och allting började ju faktiskt en gång i tiden som en reseblogg under utbytestiden i Köpenhamn.

Det fina är ju faktiskt att man får lov att skriva om precis vad man vill och alla som läser får välja om man ska fortsätta eller inte.

Själv så kan jag tycka att det är precis lika roligt att läsa Elin Klings modeblogg som att läsa en kompis reseblogg.
Finns det hjärterum så finns det stjärterum visst?