På väg söderöver
Nu har vi flyttat ut från Hus Nr 13. Själva flyttande gick faktiskt väldigt smidigt och vi var klara två timmar innan besiktningen av lägenheten var planerad. Så vi hann med en långlunch på Mc Donalds också minsann. Extra pluspoäng på den här flytten var att fina Sabbis var Myrans flytthjälp och då fick jag också äran att hänga med henne i några timmar. Även om vi mest bar lådor och pratade flyttstädning.
Man är ju ytterst tacksam för att gårdagen överlevdes, med handen på hjärtat så lovar jag att aldrig ge mig ut på något sådant här äventyr igen. Är inte en helt idyllisk situation att spendera tolv timmar i värsta tänkbara vinterväglag i en flyttbil och ständigt vara på sin vakt för kastvindar, snövallar eller isfläckar på vägen. Det handlade liksom aldrig om att hinna upp i tid eller att oroa sig för att det skulle vara jobbigt att bära möbler eller flyttkartonger, det handlade endast om att faktiskt komma upp till Uppsala med livet i behåll.
Väl i Uppsala så mötte vi upp Myran som satt och pluggade på Juridiska Biblioteket, även kallat JB, och det kändes så konstigt att vara där igen. Självfallet var det underbart att träffa Myran, men biblioteket var inte sig likt. Främst för att de hade byggt om, men sen också för att jag kände ungefär 0% av de som satt och pluggade där.
Jag fick en flashback av alla minnen som handlade om slitsamma timmar inför tentor eller PM-skrivande, otaliga kaffe och ännu fler skratt. Skratt, svett och tårar kanske man kan sammanfatta det som. Och nu kändes det så konstigt att det satt nya människor på "våra" platser. Att andra nu får uppleva de där kaffepauserna och skratten. Det var precis som om jag blev lite arg på de där människorna, lite som om jag ville säga "vilka tror ni att ni är egentligen? tror ni att ni bara kan valsa in här och tro att ni liksom äger stället?!"
Men det hade ju så klart varit ett ganska konstigt beteende. Så jag var istället tyst och tittade mig bara omkring och tänkte att jag minsann kunde gå omkring där som en människa fri från tentaångest eller liknande, som de andra säkert satt där med.
Sen kom jag ihåg den där uppsatsen som jag har kvar att färdigställa...
Efter en snabb vända i några av stadens butiker så satte jag och Skrutten oss med Myran på det gamla stamhaket Barista och njöt av en efterlängtad sojalatte. Njöt gjorde jag också av att få prata och skratta med Myran. Lite ledsamt var det så klart att jag inte hann träffa någon annan i gänget, men det fanns bara inte tidsutrymme för det.
Först hade vi tänkt ätz pizza på kvällen men sedan kom jag på att det var mycket mer passande att ta en tripp till Kött, Kök och bar och äta en riktigt vällagad köttbit med deras fantastiska bea för sista gången.
"För sista gången..." ja det märks kanske att jag har varit och är lite lätt nostalgisk över det här med att ha flyttat från Uppsala. Men det får man kanske vara? Tiden i Uppsala är nu definitivt över och det finns helt enkelt så himla många minnen. Både bra som dåliga. Har man spenderat nästan fem år på samma ställe så blir det ju lätt så. Och allt kommer ju liksom lite tillbaka upp på ytan när det är dags att avsluta det hela.
Och det är helt vansinnigt vad många minnen det egentligen finns. Vilken tid det är som har varit. Just nu tycker jag att det är så häftigt att jag ens vågade flytta ifrån den lilla trygga staden Sölvesborg och börja något helt nytt 67 mil därifrån. Att jag klarat att stå ut, att jag klarat tentapluggen utan att bli helt galen, att jag klarat alla arbetspass på Svenssons krogar utan att bli helt galen, att jag klarat alla människor som faktiskt inte alltid vill en gott, att jag klarat att bryta upp och spendera en tid i Köpenhamn, att jag klarat att sedan återvända för en sista tid - det är tankar som dyker upp.
Sedan tänker jag ju också på hur fantastiskt roligt vi har haft. Dagarna i skolan, kvällarna på förfesterna, de sena nätterna på dansgolven och de ännu senare nätterna på nattöppna matställen eller när tv-kontrollen användes för att blanda drink på efterfesten, alla fikastunder, promenaderna till föreläsningar, bruncherna, restaurangbesöken, kompisarna.
Nu sitter vi i alla fall på väg tillbaka till Blekinge och vår lilla stuga. Det var för övrigt fantastiskt att sova i en lägenhet. Vakna och kunna springa på toaletten "bara så där", i och med att man inte behövde springa in till angränsande boningshus och det fanns ju till och med en tv så frukosten kunde avnjutas framför Nyhetsmorgon.
Skönt att man sänkt kraven "lite" för vad man kallar lyx.
Vi har ju en bit kvar att åka här och kommer inte anlända förrän sent i natt, och det är bilköer och jag har glömt mitt godis där bak i lastutrymmet. Typiskt också!
Fast man ska vara glad för att det inte är snöstorm detta hållet också, det är en sak som är säker.
Man är ju ytterst tacksam för att gårdagen överlevdes, med handen på hjärtat så lovar jag att aldrig ge mig ut på något sådant här äventyr igen. Är inte en helt idyllisk situation att spendera tolv timmar i värsta tänkbara vinterväglag i en flyttbil och ständigt vara på sin vakt för kastvindar, snövallar eller isfläckar på vägen. Det handlade liksom aldrig om att hinna upp i tid eller att oroa sig för att det skulle vara jobbigt att bära möbler eller flyttkartonger, det handlade endast om att faktiskt komma upp till Uppsala med livet i behåll.
Väl i Uppsala så mötte vi upp Myran som satt och pluggade på Juridiska Biblioteket, även kallat JB, och det kändes så konstigt att vara där igen. Självfallet var det underbart att träffa Myran, men biblioteket var inte sig likt. Främst för att de hade byggt om, men sen också för att jag kände ungefär 0% av de som satt och pluggade där.
Jag fick en flashback av alla minnen som handlade om slitsamma timmar inför tentor eller PM-skrivande, otaliga kaffe och ännu fler skratt. Skratt, svett och tårar kanske man kan sammanfatta det som. Och nu kändes det så konstigt att det satt nya människor på "våra" platser. Att andra nu får uppleva de där kaffepauserna och skratten. Det var precis som om jag blev lite arg på de där människorna, lite som om jag ville säga "vilka tror ni att ni är egentligen? tror ni att ni bara kan valsa in här och tro att ni liksom äger stället?!"
Men det hade ju så klart varit ett ganska konstigt beteende. Så jag var istället tyst och tittade mig bara omkring och tänkte att jag minsann kunde gå omkring där som en människa fri från tentaångest eller liknande, som de andra säkert satt där med.
Sen kom jag ihåg den där uppsatsen som jag har kvar att färdigställa...
Efter en snabb vända i några av stadens butiker så satte jag och Skrutten oss med Myran på det gamla stamhaket Barista och njöt av en efterlängtad sojalatte. Njöt gjorde jag också av att få prata och skratta med Myran. Lite ledsamt var det så klart att jag inte hann träffa någon annan i gänget, men det fanns bara inte tidsutrymme för det.
Först hade vi tänkt ätz pizza på kvällen men sedan kom jag på att det var mycket mer passande att ta en tripp till Kött, Kök och bar och äta en riktigt vällagad köttbit med deras fantastiska bea för sista gången.
"För sista gången..." ja det märks kanske att jag har varit och är lite lätt nostalgisk över det här med att ha flyttat från Uppsala. Men det får man kanske vara? Tiden i Uppsala är nu definitivt över och det finns helt enkelt så himla många minnen. Både bra som dåliga. Har man spenderat nästan fem år på samma ställe så blir det ju lätt så. Och allt kommer ju liksom lite tillbaka upp på ytan när det är dags att avsluta det hela.
Och det är helt vansinnigt vad många minnen det egentligen finns. Vilken tid det är som har varit. Just nu tycker jag att det är så häftigt att jag ens vågade flytta ifrån den lilla trygga staden Sölvesborg och börja något helt nytt 67 mil därifrån. Att jag klarat att stå ut, att jag klarat tentapluggen utan att bli helt galen, att jag klarat alla arbetspass på Svenssons krogar utan att bli helt galen, att jag klarat alla människor som faktiskt inte alltid vill en gott, att jag klarat att bryta upp och spendera en tid i Köpenhamn, att jag klarat att sedan återvända för en sista tid - det är tankar som dyker upp.
Sedan tänker jag ju också på hur fantastiskt roligt vi har haft. Dagarna i skolan, kvällarna på förfesterna, de sena nätterna på dansgolven och de ännu senare nätterna på nattöppna matställen eller när tv-kontrollen användes för att blanda drink på efterfesten, alla fikastunder, promenaderna till föreläsningar, bruncherna, restaurangbesöken, kompisarna.
Nu sitter vi i alla fall på väg tillbaka till Blekinge och vår lilla stuga. Det var för övrigt fantastiskt att sova i en lägenhet. Vakna och kunna springa på toaletten "bara så där", i och med att man inte behövde springa in till angränsande boningshus och det fanns ju till och med en tv så frukosten kunde avnjutas framför Nyhetsmorgon.
Skönt att man sänkt kraven "lite" för vad man kallar lyx.
Vi har ju en bit kvar att åka här och kommer inte anlända förrän sent i natt, och det är bilköer och jag har glömt mitt godis där bak i lastutrymmet. Typiskt också!
Fast man ska vara glad för att det inte är snöstorm detta hållet också, det är en sak som är säker.
Kommentarer
Trackback
