husnrtretton

Tyvärr måste jag överge denna gamla kära blogg för en ny adress hos blogspot.com. Jag skyller på att blogg.se inte har lyckats få till någon mobilbloggsfunktion, som faktiskt de allra flesta bloggar arbetar med just nu, men det har blogspot.com minsann.

Så nya krafter och nya tag på: husnr24.blogspot.com. Klicka här så kommer ni till den nya bloggen.

Mat i magen, Strössel nyrastad och sovandes bredvid mig, fötterna på bordet och ett glas rött inom räckhåll.

Och jag tror att jag kan andas igen. Det är fortfarande rasande mycket på gång - jobb (hur mycket som helst) och ett renoveringsprojekt (hur stort som helst) gör att man ibland tar det där ordet fritid i munnen och undrar vad det är för avlägsen tanke.

Dock kliar det alldeles för mycket i bloggfingrarna och jag kan nog inte hålla mig så mycket längre...

Så... I´m back!

Just nu är det väldigt mycket, med betoning på väldigt, och ibland känns det som om jag knappt hinner att andas. Så tyvärr får det bli så att denna bloggen får sig en liten paus. Tills jag hinner andas igen, då blir det nya krafter och nya tag.

All kärlek.

...och ögonlocken blir svårare och svårare att hålla öppna. Hur kul är man om man inte kan hålla ögonen öppna längre än till klocka 23 en fredagskväll?

Men efter en lång (egentligen är ju alla veckor lika långa, men om vi bortser från det just nu) vecka, som har varit både händelserik och som har innehållt mycket jobb och jobb under ett visst sjukdomstillstånd (ett annalkande halsvirus) så kanske det inte är så konstigt att det är "lite" tunga ögonlock just nu.

Och nu är det ju faktiskt så att det ska bli bättre imorgon, då är det minsann festligheter. Nea ställer till med kalas för att fira födelsedagen, om än något sent, och även den nya lägenheten - då ska jag vara en roligare människa. Med det menar jag i vart fall att vara vaken till längre än 23-tiden.

Nu - sängen.

Planering, papper, datorer, telefoner och mail - ungefär så har dagens innehåll sett ut. Men så för några minuter sedan så var det som om en vägg av trötthet slog till. Vart det kom ifrån har jag inget bra svar på.

Det som är ännu mer olyckligt är att halsen börjar kännas lite raspig, vilket inte är ett gott tecken...

Det är ju en hel del som går runt och är sjuka just nu så baciller finns det nog en del av. Men som vanligt så finns det absolut ingen tid över att bli sjuk på. Så nu blir det mysbrallor, raggstrumpor och en stor kopp grönt citruste. Så ska de där bacillerna nog allt få sig en match.

Denna måndagen har känts lite sned... eller bakvänd... eller i vart fall lite upp och ner. En liten försovning imorse och stressen fick svetten att lacka i min panna. Sedan så hittades inte bilnyckeln, Strössel vägrade att äta sin mat trots att jag lockade med yoghurt ovanpå torrfodret och hur min garderob ser ut just nu vågar jag inte ens tala om - hittar någonting där gör man i alla fall inte.

Och det verkar vara lite så med dagar som börjar fel - de vänder sig inte riktigt. Balansen kommer liksom inte riktigt tillbaka. Så var det även denna måndag.

Balansen infann sig återigen först efter kvällens löparrunda och efterföljande middag. Middagen blev en dinkelmjöl- och sesamfröpanerad torsk som stektes i (rikliga mängder) smör och till det potatismos, grönsaker och citronsås. Mumsfilibabba är ordet. En middag värdig en måndag.

Både Strössel och Skrutten ligger utslagna medan jag kikar med ett öga på Big Brother. Man kan ju bara kika med ett öga i taget, då slipper man liksom erkänna att man faktiskt tittar på sådant program.

Ungefär lika lite som man vill erkänna att man vill köpa en skiva som heter Absolute Dance Spring 2011 - när köpte man en "Absolute"-skiva sist liksom? Nej just det, det var ett tag sedan. Stavas det förresten Absolute? Eller Absolut? I vilket fall...

Nu tror jag nog att nästa steg i livet är att böja sig framåt, snusa Strössel i nacken och viska god natt, sedan blir det att sluta mina små blå - för imorgon är en helt ny dag, en stor dag.

Redan vid rubriken så började jag tänka på U2-konserten som vi var på sommaren 2009 och blev genast på bättre humör. Det där humöret var egentligen inte så illa innan heller för den delen, men blev det just en sväng bara.

Det blev ingen ridning som det vanligtvis brukar vara på måndagar, det blev istället övertid på jobbet och sedan så fanns varken tid eller energi till att bege sig till stallet. Det tråkiga är nog att det kommer att vara så ett tag framöver nu. Eller inte gällande övertiden då, men gällande tiden och energin. Och då börjar funderingarna över om jag ska fortsätta eller inte med den där ridlektionerna under våren...

Det var faktiskt lite skönt att komma hem tidigt denna måndagen, blev till och med en hyrfilm på vägen hem, för att fira den tidiga hemkomsten liksom. Om man nu räknar 19-tiden som tidig, men tidigare än vanligt blev det i alla fall.

I vilket fall...

Det var den där husaffären som snurrade till humöret lite. Jag kan liksom inte för mitt liv förstå varför människor måste ha taggarna utåt så ofta - vad tjänar man på det? Tänk om vi bara kunde vara lite mer förstående, öppna och vänliga mot varandra, världen hade nog sett ganska så annorlunda ut då.

Men ibland är det bara att ta ett djupt andetag och vända andra kinden till. Eller i detta fallet - ta ett djupt andetag och vänta tills på tisdag.

Just nu blir det i alla fall bara till att vara en liten stund. Hyrfilm och cola light. Är väldigt väldigt sugen på att öppna den där godislådan som finns i köket och ta del av allt godis som samborna köpt i Tyskland i helgen. Men har dessvärre ett löfte att hålla.

Bild från lunch på Gourmet Grön för några veckor sedan

...och har hemma har det mesta tiden ikväll gått åt framför Ikea´s Homeplanner. Efter denna lilla planeringstid (inför vårt nästa projekt) så förstod jag ganska så snabbt varför allt gick så smidigt gällande huset på Grottvägen. Dels så var det först att det var (och är) de två herrarna i kollektivets projekt, vilket i sin tur gjorde att de stod för ritning, de flesta beslut och så vidare, och sedan också för att vi valde allt efter vad som skulle kunna tänkas vara omtyckt av många. Då alltså i många intressenters ögon, i och med att huset på Grottvägen är ett litet projekt som var tänkt för försäljning inom en snar framtid redan från början.

Nu är de där besluten och valen inte riktigt lika lätta att ta. Både jag och Skrutten ska tycka om det och vi ska också kunna tänka oss att leva med det ett bra tag.

Därav har vi ikväll suttit i nästan en timme och diskuterat hur och var vi ska sätta två "stolpar" på nedre plan. En timme var det.

Anar att detta nya projekt inte kommer gå riktigt lika smidigt som vårt första.

...flyttade vi in i Kajans lägenhet. Skrutten och jag bodde egentligen i stugan, men hade fått låna Kajans lägenhet för att hon var på treveckorstripp till Australien.

Här kan man se hur vi hade det då. Fantastiskt roligt det här med bloggar.

Fina Myran på bild i Colombia där hon firar 2011års födelsedag.
Bilden här snodd från hennes blogg som finns här.

För det är Myrans födelsedag! Åh, vad jag hade gjort för att vara med henne idag. Hon har sprungit runt i mina tankar hela dagen, undrat vad hon gjort, vad hon ska göra...

Hoppas att din dag har varit, är och kommer att vara underbar.

...och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Det känns som om den var över innan den ens hann börja. Och över detta känner jag mig något... frustrerad. Ja, jag kommer faktiskt på mig själv med att vara frustrerad.

"Finns ju bättre sätt att avsluta en söndag på än att vara frustrerad..." tänker jag och blir ännu mer frustrerad.

Jobbar man hårt i veckan så ser man ju fram mot helgen, få andas ut, vara lite ledig. Jobbar man till klockan 21.30 en fredag så är nog denna känslan ännu starkare.

Och när man då spenderar lördagen med att hämta hem en bil, och inte ens en ny fräsig bil utan en gammal som inte fungerar, och söndagen med att städa, fixa och röja i hus och trädgård... så får man inte riktigt den där utvilade känslan eller utandade känslan.

Vad ska man då bli mest frusterad över kan man undra - att man lägger över åtta timmar en lördag på att hämta hem en bil som man sedermera kommer att få betala tusentals kronor för att laga eller att man lägger flera timmar en söndag på att plocka i ordning och putsa huset fint och det sedan blir stökigt igen efter tre timmar?

Svårt val, helt klart. Svårt val.

Men...

Mitt i denna frustration så vänder jag mig mot Skrutten (som redan sover sött) snusar lite på hans axel och ger den en puss. Hans doft får frustrationen att släppa... Undra hur många gånger jag pussat på hans axel eller framför allt hur många gånger jag kommer att pussa på hans axel. Strössel gör sig påmind nere i fotändan när hon sträcker på sin lilla kropp. Jag vänder mig mot henne, stryker henne lätt med handen och gräver ner min näsa i hennes kind. Hon knorrar lite när hon får sin puss, säkert mest för att jag stör henne. Då ger jag henne en lång puss till.

Min lilla familj, min egna lilla familj. För er jobbar jag all världens timmar och tillbaka igen.

Arga samtal och brev har ni nog fått en hel del av de senaste dagarna. Och ni kan vänta er ett till. För den ringa grad av oservicemindhet som ni uppvisade torsdagen den 10 februari har jag aldrig sett maken till.

Kl 20.00 kom jag till Arlanda, för en flight som skulle ta mig till Ronneby kl 21.30, i god tid alltså. För att mötas av röda markeringar över avgångstavlorna liksom ankomsttavlorna.

Snökaos? Visserligen. Men det första man tänker är ju att det faktiskt varit vinter ett tag, rejäl sådan också, samtidigt som det var en ganska så hård vinter förra året också. Sammantaget borde ju detta ha förberett er, som Sveriges största flygbolag för inrikesflyg, hur man hanterar sådana vintrar.

När man sedan får höra av gatepersonalen, som svar på våra upprörda frågor, att det inte alls har med vintern eller dess snö att göra - utan att det inte finns några flygledare, för det rekryteras inte några sådana, och flygledartornet därför är underbemannat - då blir man faktiskt på riktigt orolig, skakad och förfärad.

Så anledningen till att jag var tvungen att spendera flera vakna timmar på Arlanda, utan någon som helst komfort, svar på frågor eller ombokning av flygbiljett, vara vaken totalt 41 timmar innan jag fick sömn, boka om viktiga jobbmöten, komma sent till jobbet, sova i jobbkläder, göra mig i ordning på en flygplatstoalett, missa viktig tid med familjen och till och med få skjuta på en weekend, anledningen till detta är alltså inte ens snön - och därigenom någon form av force majure - utan att ni VÄLJER att inte ha tillräckligt med personal tillgänglig.

Alla inblandade i torsdagens kaos på Arlanda borde få sig en känga egentligen. Eller det kanske är något orättvist, för jag inser (nu) att det kan ha varit mycket värre att jobba under dessa förutsättningar än vad man som resenär kanske då insåg. Men ändå... Det hjälper inte att svara "men tänk på oss... vi har inte fått ens en fikarast idag..." när man får noll och ingenting som svar på hur tusan man ska bära sig åt för att ta sig hem för natten.

Inte minst tänker jag på de föräldrar som befann sig på Arlanda tillsammans med sina barn. Där barnens vagn, leksaker och andra tillhörigheter var incheckade som bagage. Speciellt tänker jag på det unga paret med en (cirka) sex månaders bebis som de fick bädda till i bagagevagnens korg.

Kanske borde man tänka tanken att det blir så här ibland, att vi nu för tiden är så bortskämda med att vi kan resa kors och tvärs över jordklotet. Att vi kanske borde få oss en knäpp på näsan ibland åt det där enkla. Det kanske inte ska vara så självklart att alla resor går att genomföra? Hur jobbigt var det till exempel inte att resa förr?

Men nu är det inte "förr" längre. Nu är nu. Och skulle man tänka i de tankar att man inte ska se resandets funktion som en självklarhet så blir ju resebolag, researrangörer och andra liknande ganska så ihåliga affärsidéer. Det kan ju tyckas vara själva grundbulten i deras affärsidé att få resenärer att just resa.

Tydligen tycker SAS inte att det är självklart att man ska få svar på frågan varför eller ens om ens flight är inställd, inte tycker de heller att man ska få svar på vart tusan man ska ta vägen mitt i natten på Arlanda och inte ens går de att få tag i för att reklamera den biljett som man aldrig utnyttjade.

Tack och lov att Blekingeflyg och Bromma Flygplats finns, för jag vet i tusan om jag kommer att våga resa med SAS igen. För snön det berodde det ju inte på.

Har dessvärre varit lite m i a (missing in action) sedan en vecka tillbaka... Anledningen? Ja ni, det är att det har varit lite motigt... eller kanske inte motigt... men har varit lite smått otursförföljt här hemma på sista tiden. Fast å andra sidan går det mesta att också vända till något positivt. Men skulle man uttrycka sig från den negativa sidan så skulle man kunna använda ordstävet "en olycka kommer sällan ensam".

Detta kan utvecklas till...

Tillträdesdatumet
Det var det som inte riktigt gick som det var tänkt där vid kontraktskrivandet för huset. Tillträdesdagen blev bra mycket tidigare än vi tänkt, planerat och ens hunnit fundera på. Detta leder ju i sin tur till att vi just nu jobbar rumpan av oss för att kunna bolla två projekt samtidigt. Men sedan... ska man verkligen klaga när man hittat sitt drömhus som man ska få lov att renovera? Ett hus där det kändes "här ska jag uppfostra mina barn"? Ett hus som kändes rätt från första stund? Nej, det ska man verkligen inte göra.

Stockholmsresan som var svår att ta sig hem ifrån
Torsdagen i förra veckan spenderade jag i Stockholm, för kurs i jobbsammanhang, och tyckte att det var riktigt roligt att kunna svischa upp till Stockholm under dagen, gå på kurs, äta lunch på Undici och efter kursen träffa och fika med vänner. Allt det där hände också, och var fantastiskt. Lite storstadspuls så där mot slutet på arbetsveckan och massa ny intressant information.

Sedan att det började snöa och att jag faktiskt har blivit något avklimatiserad från det där storstadsformatet (varför människor inte kan ursäkta sig när man springer in i varandra är en gåta) det är en sak. Men sedan att det börjar snöa till den milda grad att inga flyg går hem till Blekinge det är en annan sak. Att sova på Arlanda i jobbkläder är inte att rekommendera, fråga mig för jag vet, av egen erfarenhet tyvärr.

Weekenden som blev dyrare än som var tänkt
Efter en sömnförlust utan dess like fick jag och Skrutten flytta på vår avfärd för weekenden som vi skulle ta oss i helgen. Istället för att åka på fredageftermiddag som det var tänkt så blev det avfärd lördagmorgon. Två tredjedelar av bilresan tog vi oss igenom, sedan gick bilen sönder. Kamremmen (stavas?) gick sönder (har vi fått reda på i efterhand) och bilen stod orubbar på motorvägen. Ringa efter bärgning, bli bärgade, hyra hyrbil, in med bilen på verkstad, ut med packning, in med packning i hyrbilen - men på weekend det skulle vi. En och en halv timme tog det för oss att få allting att flyta igen, ganska bra ändå måste jag erkänna.

Fast vi fick ju faktiskt ändå en riktigt mysig helg tillsammans, bara vi två. Strosandes, middagsätandes, pussandes.

Men hur otur kan man ha? Kunde det inte varit nog med Stockholmskaoset? Var bilen tvungen att rasa?

För att sedan avsluta på topp så fick jag igår jordens migränattack. Illa nog i vanliga fall, men har man tio mil hem (med bil) så är det inte superduperroligt. Usch, ack och ve. Väl hemma - medicin, mörkt och några minuters sömn. Komiskt nog så var det väl den där sömnbristen och stressan som var boven i migrändramat.

Men nu gör vi som knugen säger tycker jag - vänder blad.

...i ett rasande tempo. Ok, det där med "rasande tempo" och "livet" i samma mening lät kanske lite väl drastiskt. Men tiden går fort, väldigt fort, och dagarna flyger förbi. Att det redan är onsdag imorgon är nästan inte klokt.

Imorgon är det konferens hela dagen, på torsdag en snabbvisit i Stockholm (upp och ner samma dag) och sedan är det fredag... igen. Under den där snabbvisiten ska jag, trots tidspress, hinna i alla fall få en liten skymt av vännerna som är bosatta där uppe.

Sambosarna hade lagat lövbiff med pommes och bea precis till när jag kom hem. Tom mage och en mage som hade varit tom sedan sju timmar och en lång dag, då blir man ordentligt glad för en sådan hemkomstöverraskning. Hade kunnat pussa dem båda två mitt på munnen av glädje. Men jag avhöll mig från att göra det, kanske bara hade blivit konstigt.

Nu visas det film på projektorduken här hemma. Det var valsystem i vanlig ordning (lång historia) och då inser man lite hur konstigt det faktiskt kommer att bli att flytta isär allihopa, eller inte allihopa men i alla fall dela på paren, även om vi har vetat om det ända från början.

Filmen som visas är Man on fire med Denzel Washington och Dakota Fanning (bland andra) men inga snacks till filmen, är ju fortfarande godisfri månad som gäller. Fast idag måste jag erkänna att jag är bra sugen på att öppna den där godislådan här hemma...