husnrtretton

Just nu sitter jag i soffan och E-Channel (som jag faktiskt inte kikat på på oväntat länge) rullar i bakgrunden. Men det är varken i soffan eller på E-Channel som mina tanker vilar. Dessa tankar, funderingar och egentligen den totala hjärnverksamheten vilar just nu på vad jag och min kära Skrutt gjorde idag under förmiddagen.

Idag skrev vi nämligen ner våra namnteckningar på var sin svart linje som fanns i ett köpekontrakt. Det är alltså en stor dag i mitt och Skruttens liv idag. Det hela känns fantastiskt roligt, omvälvande, pirrigt, skrämmande - allt på en gång. Som sig bör när man tar ett stort steg i livet.

Det hela var dock lite kaosartat, på grund av vissa saker som uppstod under kontraktsskrivningen, men i det hela så gick det bra. Men när det varit lite små missförstånd, som egentligen lätt skulle kunna ha avhjälpts, så blir det lite så att det finns en kvardröjande magkänsla som känner sig lite förvirrad. Hjärtfrekvensen höll på att skjuta i höjden där ett tag.

Fast egentligen är vi ju så klart överlyckliga, och det kommer att bli fantastiskt alltihopa. En dag och i en annan del av livet, en ny del. Men inom en ganska så snar framtid.

Nu poppade Nigella fram på TV:n och det påminner mig plötsligt att de sa på radion i veckan att det är ungefär 75 matlagningsprogram på TV som visas nu. Sanningen är ju dock att jag säkerligen gillar de allra flesta av dem.

Idag har varit en helt vanlig dag. En onsdag. Mitt i en helt vanlig vecka. Men mitt i denna vanliga vecka så började jag tänka på vad tankarna snurrar kring under en dag. Och resultatet - vitt skilda saker.

Morgonens start i bilen på väg till jobbet. Innan jag ens hade hunnit komma iväg så hade jag redan hunnit bli lite smått irriterad inombords över att vintern håller sig så där ihärdigt kvar. Den branta uppfarten och packning som skulle in genom bildörrarna fick sig också en släng av den där irritationen. En brant uppfart och öppna bildörrar är nämligen en väldigt dålig kombination.

Radion i bilen bjöd på P3 och September gästade trevligt nog Morgonpasset och det pratades om kaviarsmörgåsar, hur messmör ska uttalas och September berättade att hon fortfarande bor kvar i samma etta på fyrtio kvadrat som hon köpte för flera år sedan. Dock sneglar hon på de stora villorna som ligger kring hennes bostadsrätthus. Kanske tänker hon att hon en dag ska bo där istället.

Med risk för att låta som en morgonirriterad människa, ok det där morgonhumöret är kanske inte av bästa sort men så farligt är det inte. Hur som helst... Med risk för att låta som en morgonirriterad människa så kom nästa irritationsmoment när kaffemuggtermosen hade en "flärp" som hela tiden åkte igen till häften. Alltså släppte den ut väldigt lite kaffe när man försökte dricka. Det känns liksom som en kaffemuggtermos främsta existensbehov är att släppa ut kaffe, och till oss som älskar kaffe ska den släppa ut en hel del.

Under dagen seglade mina tankar titt som tätt bort mot det där huset, det där renoveringsobjektet, det där stora projektet som kanske kan bli mitt och min lilla familjs nästa hem. Även om det inte alls var så att vi var i ett "hitta hus"-läge just nu så råkade vi göra det. Inte riktigt meningen alltså. Men ibland är saker inte riktigt meningen, men kan kanske bli riktigt bra ändå. En liten tid till får vi vänta, sedan får vi se vad som händer.

Lunchen kom levererad från ett lokalt äldreboende och smakade förträffligt. Kanske lite otippat att det ska göra det. Inget illa mot maten på äldreboende men jag jämför det med maten som serverades i skolan för en tid sedan och den var ju ingen höjdare. Det var dock denna mat. Mätt och belåten och sippandes på kaffe efteråt i fikarummet så kom jag att tänka på grisnäringen i Sverige som helt håller på att utarmas. Detta på grund av alla billiga priser i övriga världen, eller främst då på grund av tyskarna som dumpar köttet, och att många därför importerar griskött istället för att handla svenskt, för att kunna hålla nere kostnaderna.

Vägen hem kändes lång och jag kände mig lite "mitt i veckan trött". Brukar bli så på onsdagar ibland. Vet faktiskt inte varför det kallas lill-lördag egentligen. Ibland kan jag tycka att onsdagen är varken eller. Varken början på veckan eller nära helgen.

Trött stannade jag på Statoil. Inte så långt hemifrån, men för att det inte finns så mycket att stanna på innan detta Statoilet. Där köpte jag en colalight, var egentligen ute efter en redbull men det saknades, och lite Läkerol och Extra... ja de där stora hårda halstabletterna som de har. Inte för att jag på något sätt har ont i halsen. Nej, för att det är godisfri månad och detta var det enda som piggade upp där i tröttheten i bilen utan att bryta mot mitt löfte.

Där på Statoil undrade jag lite nyfiket vad kassabiträdet var för filur. Om det var roligt att jobba på just det Statoilet. Om det fanns trevliga arbetskamrater. Och vad man gör när det inte är några kunder inne - plockar man bland varorna, eller surfar man runt på nätet?

När Läkeroltabletterna landade i munnen undrade jag varför jag inte köper Läkerol oftare. Vansinnigt gott ju. Smaklöksfest. Då mindes jag att min mor alltid hade Läkerol i handväskan när vi var små. Läkerol i en plåtask med grön etikett och vitt litet skirt papper som skyddade tabletterna. Det eller Emser. Undra om Emser fortfarande finns... Tänk att man kan komma ihåg precis hur de där tabletterna smakade, hur asken doftade lätt av mors handväska i skinn och hur stora och fina man tyckte att tabletterna var. Ofta fick jag flera stycken. Jag hoppades snabbt att mina framtida barn en dag kanske ska minnas något liknande litet minne över en liten vanlig vardagssituation som Emser- eller Läkeroltabletter. Minnas och älska, precis som jag.

Sist men inte minst lärde jag mig precis vad tempererad choklad är i Leila Bakar på TV4+. Och att det finns gott om fuskbyggare i detta landet. Lite tv-tittande har fått avsluta denna vanliga onsdag.

Så kan tankarna snurra när det är en helt vanlig onsdag.

För inte så många dagar sedan så inträffade en alldeles fantastisk och förträfflig händelse... Eller kanske mer en förträfflig nyhet än händelse kanske. Men ändå.

Fina vännen Kajan och hennes fina syster har *trumvirvel* börjat... blogga!

Klicka här så kommer ni till deras underbara inredningsblogg om skandinavisk design och mycket annat.


Ett av mina finaste sommarminnen från sommaren 2010 är en stranddag på Sandviken tillsammans med
Kajan. Två vänner, en termos kaffe och bullar från Ritz. Väldigt fint i all sin enkelhet.

Det råder landskamp mellan Sverige och Norge på TV3, det nya programmet Landskampen har nämligen haft premiär, samtliga i soffan sitter på helspänn och programmet verkar faktiskt vara riktigt bra.

Annars så känner jag mig smått orolig över att ett litet lurigt virus är på väg att bryta ut i min kropp. En eller två nysningar har inträffat under dagen, halsen kliar lite smått, huvudvärken är ett faktum och det känns hela tiden kallt fastän att det eldas rejält i brasan här hemma.

Måtte det bara inte bryta ut, för jag har varken tid eller lust med någon sjukdom här inte.

Den där tiden (och lusten) måste nämligen istället läggas på jobbet, som tar det mesta av min tid just nu. Denna veckan har varit riktigt späckad och jag har stundom haft något svårt att se "ljuset i tunneln" men imorgon är det faktiskt fredag och det där ljuset kommer med all säkerhet att infinna sig. Ett litet fint ekorrhjul. Någon som känner igen sig?

Även om det är mycket att göra och att det är tusen nya intryck varje dag (som det är när man är ny på jobbet) så är det fortfarande riktigt riktigt roligt och jag har haft turen att ha fått riktigt trevliga kollegor. Dessa är ju helt klart den största anledningen till att jag redan känner mig hemma, efter bara knappt en månad.

Sedan kan det ju tilläggas att det har rådit kosmisk obalans denna veckan. Det har liksom gått lite åt fel håll allting och har inte riktigt velat vända.

Nu började vi prata här (hela kollektivet) om olika ovanor som flickvänner respektive pojkvänner stör sig på när man varit ihop länge. Det här kan nog sluta hur som helst...

Det har varit dags för ögonen att sluta sig ett bra tag nu egentligen, när väckarklockan ringer om bara några timmar så kommer jag antagligen banna mig själv ganska så hårt för att det blev så sent ikväll.

Men efter den mysiga fikastunden med tjejerna (och killarna ska ju faktiskt tilläggas, för de fanns ju också med) så satt rumpan nästan som fast i soffan och efter det så var det en hel del "måste göras så vi slipper imorgon", vips så hade klockan blivit alldeles för mycket.

En stor god fruktsallad, bebisgos, kaffe, choklad, Solsidan och kompismys fick lov att sammanfatta söndagen. Alldeles utomordentligt trevlig avslutning på veckan.

Strössel ligger nu här bredvid oss i sängen och kommer inte riktigt till ro. Antagligen undrar hon vad tusan det är som dundrar på nedervåningen (tvättmaskinen) och tror att det är något farligt angrepp på väg. Hennes ögonlock hänger långt ner, tyngda av trötthet, men så fort hon råkar slumra till så vaknar hon bryskt och sätter sig upp. Uttrycket i henns lilla valpansikte är nästan som om hon är skamsen för att hon har råkat somna på sitt vaktpass.

Så lägger jag min hand nära henne så att hon kan borra ner sin nos i den, fortsätter att skriva med bara en hand på datorn och nu har hon nog lyckats somna den lilla tjejen. Det där med att borra ner nosen, eller får "nosavärme" som vi brukar kalla det, har varit lite av hennes grej ända sedan hon bara var några veckor gammal.

Årets tredje vecka är snart över och imorgon blir det till att upptäcka vad vecka fyra år tvåtusenelva har att erbjuda för överraskningar. Kanske händer det något alldeles särskilt spännande?

Grillmacka på Levainbröd, gott kaffe och fint fikasällskap. Och några nya loppisfynd - en glasburk, en
brödkorg i trä och en liten trälåda som kan användas till lite vad som helst.

Denna lördags startades med en loppisrunda, där vi faktiskt lyckades fynda en hel del. Jag lyckas av någon anledning alltid hitta något av glas eller trä när jag är på loppis. Sist var det en vas och en bricka i trä om jag minns rätt. Och Kajans nya paradvåning är fylld med kuddar efter alla hennes kuddöverdragsfynd (heter det kuddöverdrag...? ...eller heter det kuddfodral...?) - visst är det fantastiskt med loppisfyndande? Tror minsann att Nea också fick med sig en glasburk av något slag.

Efter loppisfyndandet, och en liten runda med bilen för att... ja söndagsköra lite fastän att det bara var lördag, så satte vi våra rumpor i Ritz fåtöljer och efter att kaffe och mackor fått slinka ner i magarna så pratade vi igenom allt som händer i våra liv just nu. Och det var faktiskt en hel del, spännande nog.

Det som var mest intressant var att vi, tre tjejer som för inte särskilt lång tid sedan inte var så fast beslutna att vi skulle vara just i Sölvesborg, nu finner oss vara väldigt stadgade här. Jobb, bostadsköp, relationer och annat har liksom växt fram och nu är vi här - på riktigt. Och väldigt nöjda med det, ska kanske tilläggas. Kanske insåg man det lite extra mycket idag under den långa fikastunden.

Just nu sitter jag hemma i huset, som ekar alldeles tomt, alla sambosarna är utflugna på diverse aktiviteter. Och hade det inte varit för Strössels snarkningar så hade det varit alldeles tyst här hemma. Snart kommer dock Skrutten hem, med matkassar i händerna. För det väntas tacosgäster här hemma på Grottvägen.

Ungefär tre sekunder efter att jag publicerade senaste bilden så tänkte jag "nä men... är valpen i mitt liv det enda som jag pratar om...?". Och några sekunder därefter "...jo så är det ju verkligen...". Känslan som sprider sig i maggropen är att det kanske inte är väldigt roligt att höra om hela tiden.

Man kan blicka mot andra i bloggosfären och se fantastiska liv, bilder och inspiration från New York, Paris, London, Barcelona eller någon annan superduperspännande stad där man kan beställa latte på miljontals olika vis.

Men sedan... Alltså... Problemet är ju... att jag älskar den där valpen något så fruktansvärt mycket. Hon kom liksom in i mitt liv där i augusti, eller kanske redan i juni när hon föddes, och stal en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och det förtjänar hon med råge.

Och jag bor ju inte (just nu) i någon storstad, huvudstad eller ens en medelstor stad. Fast det gör faktiskt inte minsta lilla. För det är småstadslivdet känns minsann fantastiskt det också.

Och när någon, på jobbet eller någonstans annars, frågar om jag har barn svarar jag "nej... men jag har valp" så mycket betyder det där lilla knytet som just nu ligger här bredvid mig och redan har sagt godnatt efter en lång dag med husse på jobbet.

Även fast det antagligen (läs högst troligtvis) bara är tillfälligt att det är plusgrader och snön därför smälter/regnar bort, så blir man ändå lite glad. Lite glad över att det skymtar fram ett litet grönt grässtrå där under snön någonstans för första gången på flera månader och lite glad för att detta gröna grässtrå påminner om den tid som vi har framför oss - våren.

Himla tjat om väder och så överallt visst?

Men det är ju så i detta land, vintern är så förbenat grå, kallt och trist och framför allt lång, att man hinner tröttna flera gånger om innan den är över. Och jag är absolut en av dessa.

Annars så händer det inte mycket i detta hem på Grottvägen denna söndag. En sen frukost, inte mer än Onepiecen som får agera outfit, Skrutten är ute en sväng med Strössel innan han kommer tillbaka för att återigen sätta rumpan här i soffan bredvid mig och fortsätta vårt maraton i How i met your mother.

Adis kom med frukost under morgonkvisten, kanske närmre lunchtid men det är ju söndag så vad gör det? Och till detta fanns också vetelängd och delikatobollar som alldeles strax ska förtäras med en kopp kaffe. Mys i stora lass.

Mys, mys och åter mys har det varit denna helgen. Dejt- och familjemys i fredags, tjejmys igår och idag är det söndagsmys.

Och imorgon är det måndag och jobb igen. Tack och lov är jag inte en söndagsångest-människa, utan tycker (oftast) om att gå till de jobb jag haft (kanske inte under restaurangtiden i och för sig) och slipper den där känslan på söndagar över "åh nej nu är det jobb imorgon igen...". Det hjälper säkert till lite också att det är tredje veckan veckan (bara) på det nya jobbet.

Igår blev det hemmaihopknåpad sushi. Och så gott det blev. Detta förstärktes säkert av att jag haft sushicravings ett bra tag nu. Dock förde sushin med sig en längtan efter Myran (alla våra sushistunder på Ipai Ipai i Uppsala) och Köpenhamn och fina C (sist jag gjorde hemmagjord sushi). I övrigt var det alldeles förträffligt att få hänga med fina tjejerna och kolla på film. Ok, jag kommer varken ihåg vilken film det var eller vad den handlade om för det enda vi gjorde var att pratade.

Nu tillbaka till det kalla glaset Pepsi och How i met your mother.

Igår var jag minsann utbjuden på dejt. Fastän att Skrutten och jag har varit tillsammans ett bra tag nu så har vi fortsatt att dejta. Egentligen är det ju inte så mycket annorlunda än att vi bestämmer oss för att gå ut och äta precis som alla andra säkerligen också gör. Bara att vi kallar det dejt.

Fast lite annorlunda är att vi brukar dela upp det så att först är någon av oss dejtansvarig (bestämmer vad vi ska hitta på och den andra kan bli lite mer överraskad) och sedan är det en dejt med "gemensamt" ansvar och sist någon av oss igen. Och så rullar det på.

Igår var det Skrutten som var dejtansvarig. Det blev restaurang, där plankstek serverades, en ljudbok i present och avslutning med familjen framför Let´s Dance. En alldeles förträfflig fredag.

Förträffligt ska det bli idag igen. För om några minuter kommer tjejerna och med sig har de ingredienser till sushi som vi ska försöka knåpa ihop. Spännande är ordet.

Superduperdundermysigt ska det i alla fall bli att mysa loss med tjejerna. Till och med Strössel har sagt att hon tycker att det ska bli mysigt.

...och jag sneglar på de sista sekunderna av matchen. Samtidigt så kurrar magen lite av maten som fortfarande försöker att lägga sig där inne. Kanske inte så lätt när det under dagen endast anlänt två knäckemackor och en slurp soppa och när det sedan kommer två hemgjorda hamburgare i en rasande fart som avslutning.

Det där med att äta nästan ingenting under dagen och sedan vara hungrig som en varg på vägen hem från jobbet och därför försöka få i sig maten som serveras så fort som möjligt är varken nyttigt eller gör magen särskilt glad.

Möten under dagen från klockan 12.30 till 18.00 har gjort att mitt huvud känns som om det är gjort av bomull. Men samtidigt väger det som bly. En mycket konstig kombination måste jag erkänna.

Både magen och huvudet (och säkert resten av kroppen också) skvallrar nog om att det är dags att ta sig en våning upp och inta sovande position.

...så glest det blir mellan inläggen här just nu. Anledningen var ju först julhelgen som sedan tätt efterföljdes av en fantastisk nyår. Och strax där efter, precis när det nya året hade börjat, så tog jag mina första steg på det nya jobbet.

Det sistnämnda är den senaste anledningen till glesheten. Den där energin är nämligen nästintill som bortblåst så fort jag kommer innanför dörren här hemma. Och precis som i alla andra hem så finns det, trots energiförlust, massor av göra när man kommit hem också. Efter detta så blir det ungefär noll och ingenting kvar av den där energin.

Tack och lov är det ju så att det är en liten invänjningsperiod som genomgås och jag utlovar därför bättring på uppdateringsfronten inom en snar framtid.

För att avsluta med lite småfakta så har det under kvällen letats efter viktiga papper under flera timmar, både jag och Skrutten fick till slut gråa hår, papprena är dock fortfarande försvunna. Det har kollats på en dokumentär om Wreeswijk. Det har sorterats en tvätthög som vars storlek skulle kunna göra vem som helst deprimerad. Det har ätits en utsökt laxmåltid. En av oss (faktiskt jag) har lyckats att hålla sig ifrån godisskålen. Det har vilats framför brasan tillsammans med Strössel. Och om det väntas några minuter till så har det även somnats i sängen.

Sist, men absolut inte minst, så är det en underbar känsla att jobba. Antagligen hade det inte uppskattats på samma sätt om det inte varit en "hemmaperiod" innan detta jobb erhölls. Jag känner mig mycket lyckligt lottad och det är verkligen med ett leende som jag kör till jobbet på morgonen. Även om det blir en körsträcka på en hel del mil varje dag.

Eftersom det är trettondagen så är det ledighet som råder här hemma. Just nu firar vi det genom att sitta i soffan och slappa loss. Mysbyxorna är på och sneglar jag bort åt Skruttens håll så ser jag att även han myser loss i pyjamasbyxor, en tee och innetofflor och i handen finns min nya leksak iPad (som jag fick av Skrutten i julklapp).

Lite senare ska vi fortsätta att fira denna lediga trettondag genom att gå på eftermiddagsbio på en av Sveriges finaste biografer (Bromölla) och se Narnia. Narnia, vänner, godis och biopopcorn. Fantastisk eftermiddag helt enkelt.

Ett nytt år är här. Jag minns fortfarande när man en gång i tiden tyckte att det lät mycket med år 2000. Och nu är 2011 här. Galet. Men välkommen 2011.

Tiden fortsatte att springa iväg denna jul och nyår. Den sista tiden på 2010 blev som ett litet upplopp, för att försöka beskriva det kreativt. Och en hejdundrande avslutning i form av en nyårsfest i vårt hus fick sätta pricken över i:et för detta år.

De senaste veckorna har det mesta av fokuset här hemma varit på den kommande nyårsfesten och de nästan trettio gästerna som skulle komma.

Sedan kom nyårsafton. Gäster uppklädda till tänderna, hemmagjorda islyktor som välkomnade dem, lekar, tal, trerätters, en isbar på uteplatsen, discogolv på ovanvåningen, biktbås i klädkammaren och sent dopp i poolen och så massor, massor och åter massor av skratt, glädje och feststämning.

Festen går till historien som en av de roligaste fester jag någonsin varit på. Fastän att det var vi i kollektivet som var värdar (som vanligtvis inte brukar kunna slappna av och ha lika roligt) så var det något så vansinnigt roligt. Igår, under en något "tröttare" dag, så kollade vi igenom alla 370(!) bilder som tagits under vår nyårsafton. Till slut krampade det i kinderna av skratt. Fantastiska bilder. Fantastiska stunder.


Och några av julens fantastiska stunder.

En liten oplanerad bloggpaus blev det allt här, som så klart inte alls var meningen. Det här med juletider för ju ibland en viss julstress med sig och det är grunden till denna lilla paus som uppstod. Det känns som om mitt huvud är på tusen olika ställen och hjärncellerna tänker och planerar så det sprakar om dem. Och minuterna, timmarna, dagarna har bara flugit förbi.

Ikväll klockan 19.00 ska dock lugnet lägga sig. Då är det julfirande hemma hos mor och styvfar i Hällevik och då ska huvudet mitt få sig lite välförtjänt vila. Och sinneförvirringen kommer förhoppningsvis att skingra sig.


Julkortet 2010. Lilla Strössel som önskar alla er en riktigt god jul.