husnrtretton

Ungefär tre sekunder efter att jag publicerade senaste bilden så tänkte jag "nä men... är valpen i mitt liv det enda som jag pratar om...?". Och några sekunder därefter "...jo så är det ju verkligen...". Känslan som sprider sig i maggropen är att det kanske inte är väldigt roligt att höra om hela tiden.

Man kan blicka mot andra i bloggosfären och se fantastiska liv, bilder och inspiration från New York, Paris, London, Barcelona eller någon annan superduperspännande stad där man kan beställa latte på miljontals olika vis.

Men sedan... Alltså... Problemet är ju... att jag älskar den där valpen något så fruktansvärt mycket. Hon kom liksom in i mitt liv där i augusti, eller kanske redan i juni när hon föddes, och stal en bit av mitt hjärta som jag aldrig kommer att få tillbaka. Och det förtjänar hon med råge.

Och jag bor ju inte (just nu) i någon storstad, huvudstad eller ens en medelstor stad. Fast det gör faktiskt inte minsta lilla. För det är småstadslivdet känns minsann fantastiskt det också.

Och när någon, på jobbet eller någonstans annars, frågar om jag har barn svarar jag "nej... men jag har valp" så mycket betyder det där lilla knytet som just nu ligger här bredvid mig och redan har sagt godnatt efter en lång dag med husse på jobbet.