husnrtretton

...och jag vet inte riktigt vart den tog vägen. Det känns som om den var över innan den ens hann börja. Och över detta känner jag mig något... frustrerad. Ja, jag kommer faktiskt på mig själv med att vara frustrerad.

"Finns ju bättre sätt att avsluta en söndag på än att vara frustrerad..." tänker jag och blir ännu mer frustrerad.

Jobbar man hårt i veckan så ser man ju fram mot helgen, få andas ut, vara lite ledig. Jobbar man till klockan 21.30 en fredag så är nog denna känslan ännu starkare.

Och när man då spenderar lördagen med att hämta hem en bil, och inte ens en ny fräsig bil utan en gammal som inte fungerar, och söndagen med att städa, fixa och röja i hus och trädgård... så får man inte riktigt den där utvilade känslan eller utandade känslan.

Vad ska man då bli mest frusterad över kan man undra - att man lägger över åtta timmar en lördag på att hämta hem en bil som man sedermera kommer att få betala tusentals kronor för att laga eller att man lägger flera timmar en söndag på att plocka i ordning och putsa huset fint och det sedan blir stökigt igen efter tre timmar?

Svårt val, helt klart. Svårt val.

Men...

Mitt i denna frustration så vänder jag mig mot Skrutten (som redan sover sött) snusar lite på hans axel och ger den en puss. Hans doft får frustrationen att släppa... Undra hur många gånger jag pussat på hans axel eller framför allt hur många gånger jag kommer att pussa på hans axel. Strössel gör sig påmind nere i fotändan när hon sträcker på sin lilla kropp. Jag vänder mig mot henne, stryker henne lätt med handen och gräver ner min näsa i hennes kind. Hon knorrar lite när hon får sin puss, säkert mest för att jag stör henne. Då ger jag henne en lång puss till.

Min lilla familj, min egna lilla familj. För er jobbar jag all världens timmar och tillbaka igen.