husnrtretton

Skulle man med all säkerhet vilja att den springer förbi i turbofart. Allt började väl egentligen redan igår när jag förstod att de där varningarna om en snöstorm faktiskt skulle besannas. På eftermiddagen igår var nämligen snöfallet ett faktum och jag kände mest för att luta huvudet lite framåt och ner mot skrivbordet, sikta lite med pannan mot tangentbordet och sedan dunka huvudet gång på gång mot skrivbordsskivan.

Låter kanske lite dramatiskt men var finns rättvisan i att en snöstorm med arktiska vindar drar över vårt land precis de dagarna som vår lilla familj (familjemedlemmarna består av mig och Skrutten då) ska åka hela vägen fram och tillbaka till Uppsala, som upplysningsvis ligger väldigt mycket norröver Blekinge, för att flytta ut från den gamla lägenheten samt träffa uppsatshandledaren.

Varför? Tänkte jag när jag gick i stormvindar mot affären efter jobbet för att köpa matsäck och knappt kunde hålla mig i balans på grund av de starka vindarna.

Varför? Tänkte jag när vi igår mitt när vindarna var som värst och vi var tvungna och åka och hämta den hyrda flyttbilen långt uppe i de småländska skogarna.

Varför? Tänkte jag när vi halv fyra under dagens morgon och det var dags för avfärd och vi kom hela fem meter på uppfarten och sedan fastnade med spinnande däck och utan att komma varken fram eller bak.

Varför? Tänkte jag när vi klockan sju insåg att kastvindarna var för starka och vi för säkerhetsskull var tvungna att stanna tills det värsta blåst över. Parkerade på en Statoil-parkering med snön yrandes utanför bilrutorna kröp jag och Skrutten upp i varandras famnar och sov i någon timme.

Varför? Tänkte jag när vi vaknade och kunde köra vidare men jag insåg att för mycket tid hade spillts och jag fick skicka ett mail till uppsatshandledaren att jag var tvungen att ställa in mötet vi hade bestämt till 13.15.

Nu, efter många timmars kämpande på de svenska vintervägarna, så närmar vi oss Södertälje. Och vem vet, denna fantastiska dag kanske trots allt får ett bra slut?