husnrtretton

Efter att vårkläder hade sorterats in i garderoben och de flesta måsten hade tagits tag i igår så gick jag en kvällspromenad. Jag går nästan alltid samma runda och förvånas nästan varje gång över vilka fantastiska byggnader som det finns här i Uppsala. Tyvärr så tänker man nog oftast inte på att de finns här.

Jag brukar i alla fall gå från Djäknegatan, upp längs Luthagsesplanaden, mot Ekonomikum och sen till slottet, förbi Carolina och sen ner mot Universitetshuset där jag också skymtar domkyrkan bara en liten bit bort.

Förutom alla fina byggnader och att jag brukar gå med iPoden på högsta volym och ganska ofta utan linser, kan nog upplevas som ganska dryg under dessa promenader för det är nog inte så stor chans att jag lyckas uppmärksamma om jag känner någon och sen hälsa också, men annars så brukar det kanske inte vara så mycket mer än just en skön promenad. Tills igår.

På vägen tillbaka mot Djäknegatan igår så såg jag en man som gick ytterst långsamt med sin rullator över vägen. Stackarn, tänkte väl jag, kändes som om det måste ta evigheter att ta sig fram någonstans i den takten. Sen såg jag att han skulle upp för en liten brant och sen gå på en bro över Fyrisån. Så pass svårt som han hade att gå var det nog som att bestiga ett berg att komma upp för den lilla höjningen.

Så när jag kom ifatt honom frågade jag om allting gick bra. Och det gjorde det sa han. Fast han var bara lite rädd när han skulle gå över ån, när det var mörkt ute, för han ville inte missa bron och istället gå ner i vattnet. Det visade sig att han inte bara hade svårt att gå utan var blind på höger öga också.

Så jag föreslog att vi tog sällskap över bron. Det kunde varit så att jag hade gått en annan väg och aldrig träffat på mannen, eller aldrig stannat eller att vi hade tagit de där stegen över bron i tystnad. Men istället så började vi prata och fortsatte att prata i över 30 minuter.

Även om det var lite svårt att hänga med ibland så var han i alla fall ifrån Eritrea och hade flyttat därifrån för att undervisa i matematik och fysik i Ryssland. Han återvände till Eritrea men för att lämna landet igen 1991 då det tillsattes en ny president (läs diktator) och det inte gick att leva i landet längre. Tyvärr hade han inte fått undervisa i Sverige, förutom en kort period vid Lunds universitet. Hur han hamnade i Uppsala kom aldrig riktigt fram. Egentligen hann vi under dessa 30 minuter prata om allt mellan himmel och jord, och det visade sig också att han kunde över fem olika språk.

Självklart var det bara roligt att få prata med honom, ett lite otippat möte i Uppsalakvällen, men när det var dags att skiljas åt vänder han sig mot mig och säger. Du är en fantastisk människa Susanne, du såg att jag hade det lite svårt och tog dig tid och stannade för att fråga om allt gick bra, inte alla skulle gjort så. Glöm aldrig vem du är, sluta aldrig vara den du är och sluta aldrig att göra gott.

Efter det gick jag hemåt med ett stort leende på mina läppar och kunde egentligen inte sluta le. Jag var lycklig. Tänk att en helt främmande människa kan säga precis vad man behöver. Alla tankar på jobb, uppsats, till och med valborg och allt annat som hela tiden pågår var som bortblåsta. Kvar fanns bara känslan av att vara glad.

Jag har alltid tyckt att människor som går och ler för sig själva är lite läskiga och kanske till och med lite konstiga. Men jag har ju aldrig förstått vad deras leende har berott på. Nu vet jag, de har gått på kvällspromenad och träffat en underbar människa ifrån Eritrea.