Valborg
Det var faktiskt först ganska så konstigt att det inte skulle firas i år enligt hypad "Uppsala-style" som föregående år. Förra året var jag väldigt strukturerad och organiserad i mitt firande och firandet planerades flera veckor i förväg och redan någon dag innan valborg så fanns maten inhandlad och till och med lagad. Allt för att jag bara skulle kunna få njuta av valborgsfirandet.
Lisen och Kajan anlände med tåg dagen innan valborg, mer känt som Kvalborg i Uppsalatrakter, och stämningen var redan vid flickornas anländande på topp. Med skyhöga förväntningar på dagarna som skulle komma så skulle man kunna tro att allt bara föll pladask och blev ganska så platt firande istället (så kallat nyårsfenomen) men inte. Allt blev istället bättre och roligare än vi någonsin föreställt oss.
Strålande sol, underbara vänner och en hel stad som sprudlade av festglädje. Efter sådant valborgsfirande så är det liksom svårt, om inte omöjligt, att tycka att något annat firande är lika värdigt. Det går bara inte.
Antagligen hade nära och kära tröttnat långt innan valborgsmässoafton på mitt tjat om "valborg i Uppsala 2009" och hur alldeles alldeles underbart det var, och att det aldrig skulle bli samma sak igen. Och allt det där med en klump i halsen och en liten tår i ögonvrån.
En vän (tror att det kan ha varit Nea) sa till och med "Men Suss vi kan ställa dig på gräsmattan utanför huset och spruta ner dig med lite billig skumpa om det känns bättre?!"
Och klicka här för att läsa om förra årets firande.
Kajan skrev i ett mail något i stil med "...tänk för ett år sedan var vi på fullt partyhumör vid det här laget, och bara ett år senare sitter vi som två stressade banktjänstemän och mailar om hästar och korv stroganoff - vad hände?!". Tror nog att det beskriver känslan allra bäst.
Även om jag var förberedd på ett litet mindre firande i år, bestående av grillning i goda vänners lag och en spelning på kvällen (som inte alls går av för hackor för den delen) så vaknade jag ändå med en lite konstig känsla i magen på valborgsmässoafton. Jag hade sovit mer än fyra timmar under natten, hade inte varit på Stockholms Nation kvällen innan och var inte på väg till Ekonomikumparken för efterföljande champagnegalopp på Snerikes Nation. Annorlunda var ordet.
Men efter någon timme så kom ett telefonsamtal som innebar att alla dessa tankar blåstes bort illa kvickt och istället ersattes av ett perspektiv på vad som egentligen är viktigt i livet. Om det hade gjort någon skillnad så hade jag bytt bort alla valborgsfirande i världen mot att kunna göra saker annorlunda än vad de just var. Men det kunde jag inte. Hjärtat skrek att jag ville springa några mil och bara försöka hjälpa, men ibland så spelar maktlösheten en ett spratt. Så ett tänt ljus och en tyst bön i kyrkan blev istället allt jag kunde göra.
Lisen och Kajan anlände med tåg dagen innan valborg, mer känt som Kvalborg i Uppsalatrakter, och stämningen var redan vid flickornas anländande på topp. Med skyhöga förväntningar på dagarna som skulle komma så skulle man kunna tro att allt bara föll pladask och blev ganska så platt firande istället (så kallat nyårsfenomen) men inte. Allt blev istället bättre och roligare än vi någonsin föreställt oss.
Strålande sol, underbara vänner och en hel stad som sprudlade av festglädje. Efter sådant valborgsfirande så är det liksom svårt, om inte omöjligt, att tycka att något annat firande är lika värdigt. Det går bara inte.
Antagligen hade nära och kära tröttnat långt innan valborgsmässoafton på mitt tjat om "valborg i Uppsala 2009" och hur alldeles alldeles underbart det var, och att det aldrig skulle bli samma sak igen. Och allt det där med en klump i halsen och en liten tår i ögonvrån.
En vän (tror att det kan ha varit Nea) sa till och med "Men Suss vi kan ställa dig på gräsmattan utanför huset och spruta ner dig med lite billig skumpa om det känns bättre?!"
Och klicka här för att läsa om förra årets firande.
Kajan skrev i ett mail något i stil med "...tänk för ett år sedan var vi på fullt partyhumör vid det här laget, och bara ett år senare sitter vi som två stressade banktjänstemän och mailar om hästar och korv stroganoff - vad hände?!". Tror nog att det beskriver känslan allra bäst.
Även om jag var förberedd på ett litet mindre firande i år, bestående av grillning i goda vänners lag och en spelning på kvällen (som inte alls går av för hackor för den delen) så vaknade jag ändå med en lite konstig känsla i magen på valborgsmässoafton. Jag hade sovit mer än fyra timmar under natten, hade inte varit på Stockholms Nation kvällen innan och var inte på väg till Ekonomikumparken för efterföljande champagnegalopp på Snerikes Nation. Annorlunda var ordet.
Men efter någon timme så kom ett telefonsamtal som innebar att alla dessa tankar blåstes bort illa kvickt och istället ersattes av ett perspektiv på vad som egentligen är viktigt i livet. Om det hade gjort någon skillnad så hade jag bytt bort alla valborgsfirande i världen mot att kunna göra saker annorlunda än vad de just var. Men det kunde jag inte. Hjärtat skrek att jag ville springa några mil och bara försöka hjälpa, men ibland så spelar maktlösheten en ett spratt. Så ett tänt ljus och en tyst bön i kyrkan blev istället allt jag kunde göra.
Kommentarer
Trackback
