Vad har hänt med vädret?
Att vädret inte har varit på topp den senaste tiden har nog inte undkommit någon här nere i söder. Malmö var så blåsigt under Skruttens sjukhusvistelse att jag höll på att blåsa bort när jag var ute på promenad.
Och så har det fortsatt - blåst, regn, blåst och lite mer regn. Och kallt är det.
Egentligen har det nog inte bekommit mig så mycket - än. Efter en rekordkall vinter som spenderades i en sommarstuga (alla minns väl fortfarande?) så är det liksom inte så mycket att klaga på att det blåser lite runt husknuten. Vi behöver ju liksom varken upp och elda mitt i natten eller koka upp vatten på spisen för att kunna tvätta av sminket.
Där i stugan någonstans mitt i vintern så avlade jag ett tyst löfte att aldrig mer klaga på vädret, så länge som det inte var värre än vad det var just då, vilket är föga troligt att det blir igen på cirka tjugo år. Men nu måste jag erkänna att jag närmar mig att bryta det löftet.
För när vi spenderade några timmar på Strandvallen i lördags, för att se MAIF krossa MFF, så höll jag faktiskt på att frysa ihjäl. Det var riktigt riktigt kallt och det småduggande regnet (alternativt dimman) gjorde att det kändes som om någon stod med en blomspruta framför ansiktet. I andra halvlek lyckades vi klämma in oss på en läktare med tak, vilket hjälpte mot blomsputsregnet, men föga hjälpte mot kylan.
Allt detta hade ju varit i sin ordning om det var den allsvenska premiären som vi var på, eller kanske till och med om det hade varit serieavslutning. Men nu handlade det om en match mitt i serien och det är även mitt i månaden maj.
Förra året vid denna tiden så hade bikinin redan plockats fram och den första solbrännan redan hunnit lägga sig på nosen.
Den enda solbränna som existerar nu är en svag svag ton av b.u.s:et (brun utan sol) som i ett desperat försök för att se annat än genomskinlig ut sprayades på i lördags.
Och så har det fortsatt - blåst, regn, blåst och lite mer regn. Och kallt är det.
Egentligen har det nog inte bekommit mig så mycket - än. Efter en rekordkall vinter som spenderades i en sommarstuga (alla minns väl fortfarande?) så är det liksom inte så mycket att klaga på att det blåser lite runt husknuten. Vi behöver ju liksom varken upp och elda mitt i natten eller koka upp vatten på spisen för att kunna tvätta av sminket.
Där i stugan någonstans mitt i vintern så avlade jag ett tyst löfte att aldrig mer klaga på vädret, så länge som det inte var värre än vad det var just då, vilket är föga troligt att det blir igen på cirka tjugo år. Men nu måste jag erkänna att jag närmar mig att bryta det löftet.
För när vi spenderade några timmar på Strandvallen i lördags, för att se MAIF krossa MFF, så höll jag faktiskt på att frysa ihjäl. Det var riktigt riktigt kallt och det småduggande regnet (alternativt dimman) gjorde att det kändes som om någon stod med en blomspruta framför ansiktet. I andra halvlek lyckades vi klämma in oss på en läktare med tak, vilket hjälpte mot blomsputsregnet, men föga hjälpte mot kylan.
Allt detta hade ju varit i sin ordning om det var den allsvenska premiären som vi var på, eller kanske till och med om det hade varit serieavslutning. Men nu handlade det om en match mitt i serien och det är även mitt i månaden maj.
Förra året vid denna tiden så hade bikinin redan plockats fram och den första solbrännan redan hunnit lägga sig på nosen.
Den enda solbränna som existerar nu är en svag svag ton av b.u.s:et (brun utan sol) som i ett desperat försök för att se annat än genomskinlig ut sprayades på i lördags.
Kommentarer
Trackback
