Malmö
Det har sovits otroligt gott inatt. På en soffa skulle man kunna tro att det skulle vara tvärtom, men icke. Jag har sovit så där gott att det nästan känns som om jag blev sövd, natten har passerat i en fingerknäppning utan minsta dröm eller uppvaknande.
Efter inskrivning av Skrutten igår så fick vi faktiskt lämna sjukhuset. En snäll sjuksköterska sa "ni behöver ju inte stanna kvar här utan kan ju gå och äta något eller något sådant". Är nog ingen underdrift att säga att vi blev glada av det beskedet, Skrutten ligger nämligen på fyrsal och hans roomies är väl allt annat än purunga. Inget ont om sådana roomies, men man känner liksom verkligen att man är på sjukhus eller hur jag ska uttrycka mig.
Efter att ronden hade kommit och ritat en pil på Skruttens vänstra ben (gäller ju att de opererar rätt ben) så traskade vi då istället ner på stan och mötte upp vännerna som jag skulle bo över hos dessa dagar i Malmö. Skruttens enda önskan var en rejäl måltid i och med att han inte skulle få äta på ett bra tag. Så det blev restaurang och en stor hamburgare med chiliaioli.
Men efter bara en stund var det dags för Skrutten att åter checka in på sjukhuset. Så vi andra fick snäll krama och pussa honom hej då.
Tänk så olika våra kvällar sedan avslutades. Jag gick hem till vännerna och fick soffmys med Avatar och godis. Skrutten fick duscha i sjukhusduschen med antibakteriell behandling som enda tvål och sedan "mysa" ner sig i operationsskjorta och långa strumpor.
Tänk om man kunde byta plats med honom.
När filmen var slut och det var dags att släcka lampan, samtidigt som tystnaden la sig över både Malmö och lägenheten, så kom klumpen i magen. Den där oron som jag liksom hade lyckats hålla borta i några timmar klamrade sig fast igen. Jag började också ifrågasätta min "hålla god min, så att det inte märks att jag är orolig"-fasad. Varför kunde jag inte bara säga att jag var orolig? Varför kunde jag inte bara tvinga sjuksköterskorna att få låta mig sova kvar på sjukhuset där jag egentligen ville vara?
Äsch jag vet ju att allt kommer bli bra. Bara några timmar kvar, bara några timmar kvar.
Sedan har jag, lyckligt nog, märkt att sova över hos vännerna här nere i Malmö nästan är lite som att bo på hotell. Man får både bäddat och framdukat lyxfrukost. Inte så illa alls helt enkelt.
Efter inskrivning av Skrutten igår så fick vi faktiskt lämna sjukhuset. En snäll sjuksköterska sa "ni behöver ju inte stanna kvar här utan kan ju gå och äta något eller något sådant". Är nog ingen underdrift att säga att vi blev glada av det beskedet, Skrutten ligger nämligen på fyrsal och hans roomies är väl allt annat än purunga. Inget ont om sådana roomies, men man känner liksom verkligen att man är på sjukhus eller hur jag ska uttrycka mig.
Efter att ronden hade kommit och ritat en pil på Skruttens vänstra ben (gäller ju att de opererar rätt ben) så traskade vi då istället ner på stan och mötte upp vännerna som jag skulle bo över hos dessa dagar i Malmö. Skruttens enda önskan var en rejäl måltid i och med att han inte skulle få äta på ett bra tag. Så det blev restaurang och en stor hamburgare med chiliaioli.
Men efter bara en stund var det dags för Skrutten att åter checka in på sjukhuset. Så vi andra fick snäll krama och pussa honom hej då.
Tänk så olika våra kvällar sedan avslutades. Jag gick hem till vännerna och fick soffmys med Avatar och godis. Skrutten fick duscha i sjukhusduschen med antibakteriell behandling som enda tvål och sedan "mysa" ner sig i operationsskjorta och långa strumpor.
Tänk om man kunde byta plats med honom.
När filmen var slut och det var dags att släcka lampan, samtidigt som tystnaden la sig över både Malmö och lägenheten, så kom klumpen i magen. Den där oron som jag liksom hade lyckats hålla borta i några timmar klamrade sig fast igen. Jag började också ifrågasätta min "hålla god min, så att det inte märks att jag är orolig"-fasad. Varför kunde jag inte bara säga att jag var orolig? Varför kunde jag inte bara tvinga sjuksköterskorna att få låta mig sova kvar på sjukhuset där jag egentligen ville vara?
Äsch jag vet ju att allt kommer bli bra. Bara några timmar kvar, bara några timmar kvar.
Sedan har jag, lyckligt nog, märkt att sova över hos vännerna här nere i Malmö nästan är lite som att bo på hotell. Man får både bäddat och framdukat lyxfrukost. Inte så illa alls helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
