I bilen
Kristianstad - check!
Tollarp - check!
Hörby - check!
Eslöv - check!
Lund - check!
Ja snart är vi framme i Malmö. Det känns nog allt lite konstigt. Hela insidan på mig känns liksom omskakat på mig precis som om någon har skakat mig som man skakar en Pucko precis innan man ska dricka den. På utsidan är jag hur cool som helst, och när Skrutten frågar mig hur det känns att han ska opereras, om jag är orolig, så svarar jag "orolig? Nej absolut inte, det ska ju bara bli skönt att få det gjort". Inte minsta tvekan eller oro kan anas i min röst.
Fast jag är orolig så klart, väldigt. Men jag ser bara ingen anledning att tala om det för någon som snart ska läggas in på sjukhus. Hade det varit jag så hade jag också velat höra "det här ordnar sig ska du se, inget konstigt alls" och inte någon som snorar och gråter och undrar varför just detta knä skulle gå sönder.
Faktum är ju så klart att det är väldigt skönt att få det hela gjort ändå. Hur konstigt det än känns att bara lämna Skrutten där om några minuter och inte få stanna kvar och sova i någon obekväm sjukhussäng bredvid honom.
Det har varit en alldeles för lång, och kämpig resa, gällande det här knäet. Det är ju nästan som om man inte kommer ihåg hur det var innan det gick sönder.
Stress är nog ett bra sammanfattande ord för det hela. Stress för jobb som missas, stress för när knäet egentligen ska bli helt igen, stress för pengar som sinar och stress för att det känns som om man liksom kommer lite efter i livet när det är så här.
Nu ska det i alla fall bli lagat. Nu är vi framme. Nu måste jag sluta.
Tollarp - check!
Hörby - check!
Eslöv - check!
Lund - check!
Ja snart är vi framme i Malmö. Det känns nog allt lite konstigt. Hela insidan på mig känns liksom omskakat på mig precis som om någon har skakat mig som man skakar en Pucko precis innan man ska dricka den. På utsidan är jag hur cool som helst, och när Skrutten frågar mig hur det känns att han ska opereras, om jag är orolig, så svarar jag "orolig? Nej absolut inte, det ska ju bara bli skönt att få det gjort". Inte minsta tvekan eller oro kan anas i min röst.
Fast jag är orolig så klart, väldigt. Men jag ser bara ingen anledning att tala om det för någon som snart ska läggas in på sjukhus. Hade det varit jag så hade jag också velat höra "det här ordnar sig ska du se, inget konstigt alls" och inte någon som snorar och gråter och undrar varför just detta knä skulle gå sönder.
Faktum är ju så klart att det är väldigt skönt att få det hela gjort ändå. Hur konstigt det än känns att bara lämna Skrutten där om några minuter och inte få stanna kvar och sova i någon obekväm sjukhussäng bredvid honom.
Det har varit en alldeles för lång, och kämpig resa, gällande det här knäet. Det är ju nästan som om man inte kommer ihåg hur det var innan det gick sönder.
Stress är nog ett bra sammanfattande ord för det hela. Stress för jobb som missas, stress för när knäet egentligen ska bli helt igen, stress för pengar som sinar och stress för att det känns som om man liksom kommer lite efter i livet när det är så här.
Nu ska det i alla fall bli lagat. Nu är vi framme. Nu måste jag sluta.
Kommentarer
Trackback
