Avslutningsvis...
Sitter och proppar i mig jordnötsringar, tror att det ska vara en godisfri vardag idag, jordnötsringarna verkar också vara en anings gamla - men de åker i ändå. Jag har inget sunt förhållande till det här med jordnötssmak - jordnötssmör, jordnötssås och jordnötsringar - kan liksom inte stoppa mig själv när det finns tillgängligt.
Det är ju av denna anledning som jag inte ens tillåter mig själv att köpa hem saker som innehåller jordnötssmak. Men så råkade jag ju göra det till valborg...
Skrutten sitter bredvid och jag trycker ner några ringar i honom också. Mest för att slippa att allt dåligt samvete hamnar på mig. Att vi sitter uppe till så här sent hör inte till vanligheterna, ja jag vet nu vankas det pensionärsvarning, men en av oss två börjar ju jobba klockan sju på morgonen. Då är det sällan en god idé att sitta uppe sent. Sovtimmarna begränsas ju en del då - och dessa ska man ju inte slarva med.
Förresten så har jag hört att man sover cirka en tredjedel av sitt liv - är inte det ganska så sjukt egentligen?
Ikväll har vi ingen stress för sovtimmarna i varje fall. Eller inte Skruttens sovtimmar i alla fall, han ska nämligen inte jobba imorgon. Imorgon är det dags för den efterlängtade dagen för operation av hans knä. Det är snart ett år sedan han skadade sig i en fotbollsmatch. Och sedan dess har han fått gå runt med trasigt korsband och söndertrasade ledband i sitt vänstra knä.
När rehabperioden är över efter denna operation så kan det till och med ha gått över ett år sedan han skadade sig. Är det verkligen rimligt i dagens Sverige? Att man ska gå nästan ett år innan man får kurativ behandling?
Nu ska jag inte sitta här och bli arg för det - igen. Men konstigt kommer det att kännas imorgon när jag ska lämna honom på sjukhuset i Malmö. Tack och lov så har hans knä nu hamnat hos en superspecialist (det kallas verkligen så) som ska spendera flera timmar med att laga Skruttens skruttiga knä.
Imorgon klockan 14.50 så läggs han in och inte förräns på fredag klockan 12.00 får jag träffa honom igen. Besökstider och infektionsrisker har satt stopp för att jag skulle kunna vara där och hålla hans hand, nu kanske det mest skulle varit för min skull, men ändå.
Fast jag ska spendera onsdag till fredag i Sveriges tredje största stad ändå, fast övernattandes hos några vänner. Skulle liksom kännas så konstigt att bara lämna av Skrutten i Malmö och sedan köra hem, plus att det känns bättre om något nu skulle *peppar peppar* gå fel.
Sedan så fick jag också höra en efterlängtad röst i telefonen idag. Tårkanalerna började producera tårar så fort jag såg namnet i telefonens display. Flera minuter hann vi prata också. Så just nu håller jag tummarna för att det finns en möjlighet att kramas under dagarna som kommer, eller i varje fall lämna korgen fylld med tidningar och godsaker som står redo i hallen.
Nu blir det sängen, är nog läge att bunkra upp med lite sömn inför de dagar som följer.
Det är ju av denna anledning som jag inte ens tillåter mig själv att köpa hem saker som innehåller jordnötssmak. Men så råkade jag ju göra det till valborg...
Skrutten sitter bredvid och jag trycker ner några ringar i honom också. Mest för att slippa att allt dåligt samvete hamnar på mig. Att vi sitter uppe till så här sent hör inte till vanligheterna, ja jag vet nu vankas det pensionärsvarning, men en av oss två börjar ju jobba klockan sju på morgonen. Då är det sällan en god idé att sitta uppe sent. Sovtimmarna begränsas ju en del då - och dessa ska man ju inte slarva med.
Förresten så har jag hört att man sover cirka en tredjedel av sitt liv - är inte det ganska så sjukt egentligen?
Ikväll har vi ingen stress för sovtimmarna i varje fall. Eller inte Skruttens sovtimmar i alla fall, han ska nämligen inte jobba imorgon. Imorgon är det dags för den efterlängtade dagen för operation av hans knä. Det är snart ett år sedan han skadade sig i en fotbollsmatch. Och sedan dess har han fått gå runt med trasigt korsband och söndertrasade ledband i sitt vänstra knä.
När rehabperioden är över efter denna operation så kan det till och med ha gått över ett år sedan han skadade sig. Är det verkligen rimligt i dagens Sverige? Att man ska gå nästan ett år innan man får kurativ behandling?
Nu ska jag inte sitta här och bli arg för det - igen. Men konstigt kommer det att kännas imorgon när jag ska lämna honom på sjukhuset i Malmö. Tack och lov så har hans knä nu hamnat hos en superspecialist (det kallas verkligen så) som ska spendera flera timmar med att laga Skruttens skruttiga knä.
Imorgon klockan 14.50 så läggs han in och inte förräns på fredag klockan 12.00 får jag träffa honom igen. Besökstider och infektionsrisker har satt stopp för att jag skulle kunna vara där och hålla hans hand, nu kanske det mest skulle varit för min skull, men ändå.
Fast jag ska spendera onsdag till fredag i Sveriges tredje största stad ändå, fast övernattandes hos några vänner. Skulle liksom kännas så konstigt att bara lämna av Skrutten i Malmö och sedan köra hem, plus att det känns bättre om något nu skulle *peppar peppar* gå fel.
Sedan så fick jag också höra en efterlängtad röst i telefonen idag. Tårkanalerna började producera tårar så fort jag såg namnet i telefonens display. Flera minuter hann vi prata också. Så just nu håller jag tummarna för att det finns en möjlighet att kramas under dagarna som kommer, eller i varje fall lämna korgen fylld med tidningar och godsaker som står redo i hallen.
Nu blir det sängen, är nog läge att bunkra upp med lite sömn inför de dagar som följer.
Kommentarer
Trackback
