Åh!
För en stund sedan, när jag skulle kolla upp hur många poäng Juris Kandidatprogrammet (numera Juristprogrammet) var på, så hamnade jag på denna broschyr om programmet. Beskrivningar av de olika terminerna, bilder på bekanta och vårt fina Juridiska Bibliotek fick mig att inse att det hela verkligen är över nu.
Min studietid på Uppsala Universitet är över. Och med detta är jag fortsatt medveten om att uppsatsen inte är inlämnad än, ångesten hänger över mitt huvud varje dag för att vara exakt.
Men ändå... Jag vet att jag tänkt på det säkert tusen gånger innan, att det är över. Men sedan så kommer det vissa stunder då jag påminns igen. Kan det kanske vara så att jag hänger kvar lite i studietiden för att jag inte lämnat in uppsatsen och därmed inte är helt klar? Och då inser jag inte att det är slut på utbildningen fast med bara en liten procent av den kvar.
Nu sög det till ordentligt i magen när jag läste broschyren. Det känns ju som igår...
Tro mig, jag är mycket glad över att inte plugga längre, och är absolut redo för arbetslivet och så, men ibland så längtar man tillbaka. Och ibland ganska så mycket.
För det är inte bara nya kurser och nya lärdomar på Uppsala Universitet som är över utan det är också allt det där omkring. Att fnissa med kompisarna så mycket så att man blir tvungen att gå ut utanför biblioteket för att skratta av sig. Galna kvällar. Tentaplugget och alla urartade diskussioner. Stad i ljus på Stockholms Nation. Sommarkvällar på Bryggan. Kaffemuggar. Matlådor. Och människorna.
En sak är säker, och det är att min studietid inte hade varit någonting alls utan KrOlAnPeSu-gänget. Fantastiska vänner som jag har haft lyckan att få in i mitt liv. Och trots att milen mellan oss är många och minuterna mellan telefonsamtalen ibland kan bli vansinnigt många så finns det alltid samm kärlek där.
Min studietid på Uppsala Universitet är över. Och med detta är jag fortsatt medveten om att uppsatsen inte är inlämnad än, ångesten hänger över mitt huvud varje dag för att vara exakt.
Men ändå... Jag vet att jag tänkt på det säkert tusen gånger innan, att det är över. Men sedan så kommer det vissa stunder då jag påminns igen. Kan det kanske vara så att jag hänger kvar lite i studietiden för att jag inte lämnat in uppsatsen och därmed inte är helt klar? Och då inser jag inte att det är slut på utbildningen fast med bara en liten procent av den kvar.
Nu sög det till ordentligt i magen när jag läste broschyren. Det känns ju som igår...
Tro mig, jag är mycket glad över att inte plugga längre, och är absolut redo för arbetslivet och så, men ibland så längtar man tillbaka. Och ibland ganska så mycket.
För det är inte bara nya kurser och nya lärdomar på Uppsala Universitet som är över utan det är också allt det där omkring. Att fnissa med kompisarna så mycket så att man blir tvungen att gå ut utanför biblioteket för att skratta av sig. Galna kvällar. Tentaplugget och alla urartade diskussioner. Stad i ljus på Stockholms Nation. Sommarkvällar på Bryggan. Kaffemuggar. Matlådor. Och människorna.
En sak är säker, och det är att min studietid inte hade varit någonting alls utan KrOlAnPeSu-gänget. Fantastiska vänner som jag har haft lyckan att få in i mitt liv. Och trots att milen mellan oss är många och minuterna mellan telefonsamtalen ibland kan bli vansinnigt många så finns det alltid samm kärlek där.
Kommentarer
Trackback
