Förnedran
För några veckor sedan damp det ner ett ovälkommet brev i brevlådan. Det är väl något som man är mindre glad över att få om man är lite lagom åldersnojig. Som jag är.
En klassåterträffsinbjudan. Ack ve denna fasa.
Tio år sedan vi gick ut högstadiet är det minsann.
Jag tog den där inbjudan och kastade i den öppna brasan, så fort det bara gick. Ju mer den brann upp desto mindre behövde jag tänka på att jag faktiskt har lagt tio år bakom mig sedan högstadiet.
Å andra sidan känns det sjukt längesedan man var en liten fjärt som tyckte att man var världens mest vuxna och struttade runt på Mjällby Skola i klass 9a. Det har ju faktiskt hänt en hel del på de där tio åren, tack och lov.
Men jag kan ändå inte riktigt se mig i någon klassåterträffsmiljö. Får lite smått panik när jag tänker på stela konversationer om vad man gör nu för tiden, om eventuell familj och barn eller jobb. Eller, gud förbjude, om det handlar om att visa upp sig. Nej fy, det där verkade inte alls vara min grej.
Sen visade det ju sig att det är en del som ska dit som jag inte träffat på väldigt länge och som det skulle vara väldigt roligt att få träffa igen. Så kanske...
När jag kom fram till att det kanske vore ganska roligt att gå, så kom jag dock snabbt på att jag tappat bort min inbjudan. Eller tappat bort och tappat bort, den försvann ju i elden som jag kastade den i och idag finns bara aska kvar av den.
Så jag fick spendera några pinsamma minuter i telefon till arrangören där jag var tvungen att be om en ny inbjudan. Inte nog med att jag är lite lagom varmt inställd till hela eventet från början liksom.
Suck...
En klassåterträffsinbjudan. Ack ve denna fasa.
Tio år sedan vi gick ut högstadiet är det minsann.
Jag tog den där inbjudan och kastade i den öppna brasan, så fort det bara gick. Ju mer den brann upp desto mindre behövde jag tänka på att jag faktiskt har lagt tio år bakom mig sedan högstadiet.
Å andra sidan känns det sjukt längesedan man var en liten fjärt som tyckte att man var världens mest vuxna och struttade runt på Mjällby Skola i klass 9a. Det har ju faktiskt hänt en hel del på de där tio åren, tack och lov.
Men jag kan ändå inte riktigt se mig i någon klassåterträffsmiljö. Får lite smått panik när jag tänker på stela konversationer om vad man gör nu för tiden, om eventuell familj och barn eller jobb. Eller, gud förbjude, om det handlar om att visa upp sig. Nej fy, det där verkade inte alls vara min grej.
Sen visade det ju sig att det är en del som ska dit som jag inte träffat på väldigt länge och som det skulle vara väldigt roligt att få träffa igen. Så kanske...
När jag kom fram till att det kanske vore ganska roligt att gå, så kom jag dock snabbt på att jag tappat bort min inbjudan. Eller tappat bort och tappat bort, den försvann ju i elden som jag kastade den i och idag finns bara aska kvar av den.
Så jag fick spendera några pinsamma minuter i telefon till arrangören där jag var tvungen att be om en ny inbjudan. Inte nog med att jag är lite lagom varmt inställd till hela eventet från början liksom.
Suck...
Kommentarer
Trackback
