Och solen har stannat hos oss
Och superglad för det är jag. Det är nästan som om man glömmer bort hur fantastiskt det är med sommar de där hemska vintermånaderna. Men nu när den är här förstår man verkligen hur underbart det är och undrar lite hur tusan man egentligen överlever månader som februari då det är mörkt nästan dygnet runt och kylan biter sig fast.
Under promenaden med Nea igår så kom vi i och för sig på att de flesta årstiderna är ganska så bra. Våren är otroligt fin, då fåglarna anländer och blommor och träd börjar slå ut, och under våren har man ju allting framför sig, hela sommaren framför sig. Ibland är det just de stunderna som man har något bra precis framför sig som är allra bäst.
Att sommaren är omtyckt i mitt hjärta har jag redan stött och blött och det pirrar i magen min när jag tänker på alla stranddagar och alla glassar vi har framför oss. Igår på promenaden, fastän att klockan närmade sig åtta på kvällen, så fick vi ta av oss våra jackor för att det blev för varmt. Underbart.
Sedan har ju hösten också sin charm. Jag och flera av mina syskon fyller år, löven på träden leker med färgpaletten och har det varit en bra sommar med långa soldagar på stranden så kan man nästan längta efter att hösten ska komma och man får mysa ner med en varm kopp te eller kaffe och gömma sig undan höstrusket.
Vi kom till och med fram till att december, där vintern brukar börja, är helt ok också för då väntas jul och nyår och allting runt omkring lyses upp av alla fina adventljusstakar. Då hoppas man ju till och med på att det ska bli kallt så att julen blir en vit sådan.
Men sedan efter jul- och nyårshelgerna så kommer ju det där mörka. Under promenadsamtalet igår kom vi fram till att februari är allra värst. Inga adventsljusstakar som lyser upp längre, ingen jul att längta till längre och värmen är alldeles för långt utom räckhåll. Februari är en sådan där månad då man vill ge upp. Man ställer sig frågan om varför man bor i detta avlånga nordliga helvete och inte istället bor på Bahamas? Man ställer sig frågan varför våra förfädrer kunde vara så utbota dumma och tänka "åh denna kalla och mörka plats där vill vi tillbringa våra liv". Logiskt är det inte.
Fast just nu är det ju logiskt. Just nu inser man att våra förfädrer måste ha kommit till vårt nordliga land just precis på sommarhalvåret, intet ont anandes om vad som komma skulle. För just nu är det fantastiskt att bo i Sverige.
Om några minuter ska jag och Skrutten hoppa in i bilen och iväg på äventyr. Vi ska besöka kenneln som vi ska hämta hem vår lilla Strössel (hundvalp) i augusti, förhoppningsvis.
Under promenaden med Nea igår så kom vi i och för sig på att de flesta årstiderna är ganska så bra. Våren är otroligt fin, då fåglarna anländer och blommor och träd börjar slå ut, och under våren har man ju allting framför sig, hela sommaren framför sig. Ibland är det just de stunderna som man har något bra precis framför sig som är allra bäst.
Att sommaren är omtyckt i mitt hjärta har jag redan stött och blött och det pirrar i magen min när jag tänker på alla stranddagar och alla glassar vi har framför oss. Igår på promenaden, fastän att klockan närmade sig åtta på kvällen, så fick vi ta av oss våra jackor för att det blev för varmt. Underbart.
Sedan har ju hösten också sin charm. Jag och flera av mina syskon fyller år, löven på träden leker med färgpaletten och har det varit en bra sommar med långa soldagar på stranden så kan man nästan längta efter att hösten ska komma och man får mysa ner med en varm kopp te eller kaffe och gömma sig undan höstrusket.
Vi kom till och med fram till att december, där vintern brukar börja, är helt ok också för då väntas jul och nyår och allting runt omkring lyses upp av alla fina adventljusstakar. Då hoppas man ju till och med på att det ska bli kallt så att julen blir en vit sådan.
Men sedan efter jul- och nyårshelgerna så kommer ju det där mörka. Under promenadsamtalet igår kom vi fram till att februari är allra värst. Inga adventsljusstakar som lyser upp längre, ingen jul att längta till längre och värmen är alldeles för långt utom räckhåll. Februari är en sådan där månad då man vill ge upp. Man ställer sig frågan om varför man bor i detta avlånga nordliga helvete och inte istället bor på Bahamas? Man ställer sig frågan varför våra förfädrer kunde vara så utbota dumma och tänka "åh denna kalla och mörka plats där vill vi tillbringa våra liv". Logiskt är det inte.
Fast just nu är det ju logiskt. Just nu inser man att våra förfädrer måste ha kommit till vårt nordliga land just precis på sommarhalvåret, intet ont anandes om vad som komma skulle. För just nu är det fantastiskt att bo i Sverige.
Om några minuter ska jag och Skrutten hoppa in i bilen och iväg på äventyr. Vi ska besöka kenneln som vi ska hämta hem vår lilla Strössel (hundvalp) i augusti, förhoppningsvis.
Kommentarer
Trackback
