När man bor i kollektiv...
...så får man nog lära sig att man aldrig vet om man är ensam i huset eller inte.
Annars blir det som igår när jag och Skrutten kom hem, troendes att det bara var vi i huset, och vi röjde loss med våra tramsigheter.
Dels kom Skrutten på den magnifika idén att vi skulle skulle sätta timern på 30 minuter och under den tiden skulle vi hinna bli klara med middagen. Vi låtsades att jorden skulle gå under om vi inte hann få maten klar inom de där 30 minuterna.
Skrutten har nog aldrig hackat lök så fort som då. Inte hjälpte det att vi valt att göra en torskgryta, hade det varit nudlar eller snabbmakaroner kanske det inte hade varit lika svettigt, men nu fick vi allt kämpa på.
Sedan passade vi på att slänga in lite "Halv åtta hos mig"-inspirerat material. Vi låtsades alltså att Helge Skoog flåsade oss i nacken.
Om någon nu undrar vad tusan vi håller på med, så kan jag förklara att detta är hur min fina Skrutten får mig att tänka på annat när blodsockret har rasat och ilskan kokar ur öronen - endast på grund av att jag behöver få mat i magen - och det snabbt.
Mitt i detta kaos så passade jag även på att sjunga (läs skrika) ut lite gamla Nirvana-toner, som lite pausunderhållning liksom, och då var det verkligen betoning på skrika. Roligt var det, men vackert var det inte.
Om man sätter rolighetsfaktorn åt sidan, så handlar det ju om att sådant här håller man på med kanske inför Skrutten, men inte kanske så många fler. Man skulle nog förvånas över hur tramsig jag är egentligen. Och det bjuder jag på, men som sagt utanför kretsen av Skrutten så kanske jag är något mer återhållsam med att vrålsjunga Nirvana-låtar samtidigt som jag håller Milda Cubinesse-flaskan i handen och låtsas att den är en mick.
Efter ett tag, ett långt sådant, hör jag dock lite mullrande från övervåningen. Först trodde jag att det spökade, och blev lite "lätt" förskräckt. Men det var ju bara Ea som låg och sov på övervåningen, och alltså var hemma, och hade vaknat av mina underbara(?) toner.
Pinsamt är ordet.
Annars blir det som igår när jag och Skrutten kom hem, troendes att det bara var vi i huset, och vi röjde loss med våra tramsigheter.
Dels kom Skrutten på den magnifika idén att vi skulle skulle sätta timern på 30 minuter och under den tiden skulle vi hinna bli klara med middagen. Vi låtsades att jorden skulle gå under om vi inte hann få maten klar inom de där 30 minuterna.
Skrutten har nog aldrig hackat lök så fort som då. Inte hjälpte det att vi valt att göra en torskgryta, hade det varit nudlar eller snabbmakaroner kanske det inte hade varit lika svettigt, men nu fick vi allt kämpa på.
Sedan passade vi på att slänga in lite "Halv åtta hos mig"-inspirerat material. Vi låtsades alltså att Helge Skoog flåsade oss i nacken.
Om någon nu undrar vad tusan vi håller på med, så kan jag förklara att detta är hur min fina Skrutten får mig att tänka på annat när blodsockret har rasat och ilskan kokar ur öronen - endast på grund av att jag behöver få mat i magen - och det snabbt.
Mitt i detta kaos så passade jag även på att sjunga (läs skrika) ut lite gamla Nirvana-toner, som lite pausunderhållning liksom, och då var det verkligen betoning på skrika. Roligt var det, men vackert var det inte.
Om man sätter rolighetsfaktorn åt sidan, så handlar det ju om att sådant här håller man på med kanske inför Skrutten, men inte kanske så många fler. Man skulle nog förvånas över hur tramsig jag är egentligen. Och det bjuder jag på, men som sagt utanför kretsen av Skrutten så kanske jag är något mer återhållsam med att vrålsjunga Nirvana-låtar samtidigt som jag håller Milda Cubinesse-flaskan i handen och låtsas att den är en mick.
Efter ett tag, ett långt sådant, hör jag dock lite mullrande från övervåningen. Först trodde jag att det spökade, och blev lite "lätt" förskräckt. Men det var ju bara Ea som låg och sov på övervåningen, och alltså var hemma, och hade vaknat av mina underbara(?) toner.
Pinsamt är ordet.
Kommentarer
Trackback
