Lite oväntat måste jag säga...
Vår lilla stad har ju de senaste dagarna invaderats av rockare som haft Sweden Rock Festival som mål. Denna festival har ju växt något enormt sedan jag bodde hemma sist, och jag måste nog säga att jag inte har haft helt koll på vad som egentligen har hänt med festivalen.
När jag bodde hemma var den väldigt mycket mindre och mest något man åkte ut till för att gå runt och kika lite på, sedan var det bara de "riktiga" rockare som faktiskt köpte band (som funderar som inträde) för att lyssna på musiken.
Min Skrutten är en av de som vet hur stort det har blivit och tycker att det är det mest fantastiska som händer på hela året. Något som jag då kanske haft lite svårt att förstå. Men jämförelser har gjorts på hur jag känner inför valborgsfirande, vilket gänget här nere kanske har haft lika svårt att förstå, liksom hur fantastiskt det är att fira valborg i Uppsala.
Äntligen har vårt kollektiv blivit fulländat nu när Becka kom hem från Borås igår. Både Ea och Becka (2/4 av kollektivet) hade köpt tredagars-band till festivalen. Under gårdagens middag peppades det för fullt och det försöktes få mig att förstå hur ball hela grejen är.
Jag var fortfarande tveksam och varken jag eller Skrutten hade köpt, eller tänkt köpa, något band till festivalen. Mestadels handlade det faktiskt om Skruttens knä, kanske inte så lämpligt att hoppa runt med knäet i en ortos (typ en Forrest Gump-ställning) och på kryckor. Men sedan igår skulle vi ju bara åka med Ea och Becka ut till festivalområdet för att hämta ut deras band...
Skruttens ögon blev som... ja tänk en liten hundvalps ögon när man står med en leverpastejsmacka i handen, när han såg festivalen, alla människor och förbanden som spelade. Så då "råkade" detta hända:
Här sätts det på ett tredagars-band på min handled
Helt plötsligt hade vi tagit ut pengar, gett dessa till försäljningspersonalen och fått var sitt tredagars-band satt på våra handleder. Från början funderade vi ju bara på att åka ut på lördag och "kolla läget", nu är det... ja på med de svarta kläderna och conversen och sedan köra all in som rockare antar jag.
Ett samtal gjordes till Kajan (min ständige vapendragare), ett lite desperat försök att kanske få henne att hänga på vår spontanidé, men det gick inte hem direkt. Men bara några minuter senare så ringer Kajan på min mobil och berättar att hon fått tag i ett tredagars-band hon också - hur sjukt var inte detta?! Fantastiskt är vad det är.
Att vi är peppade är en ganska så stor underdrift. Vi är mer än peppade. Vi peppast. Om det nu är ett ord.
