husnrtretton

Varför kan man inte lyssna på sitt dåliga samvete ibland?

Det är ju dags (ganska så snart) att fylla 26 år och jag vet, eller borde veta, vid denna digra ålder att det inte är lämpligt att äta gårdagens överblivna nachochips till lunch.

Men det finns tyvärr två saker här i livet som jag har vansinnigt svårt att motstå, och det är jordnötssmör och det är nachochips.

Varför kunde det inte varit så fint att det man inte kunde motstå var tunna gurkskivor, eller kanske äppelbitar? Nej så bra kan det helt enkelt inte vara.

Istället så hittar jag mig själv med "godislådan" öppen i köket, med en skvallertidning framför mig och gång på gång "råka" ta ner handen i nachochipspåsen och "råka" stoppa ett i munnen, och varje gång tänker jag "ok bara ett till...".

Hade jag varit en kille hade jag antagligen struntat i att det var mitt på dagen, är man sugen på chips så är man, och tagit påsen och skvallertidningen (eller vad en kille nu skulle läst) och satt mig i soffan. "Ska man göra det kan man lika gärna göra det ordentligt" - hade nog en kille tänkt och njutit loss av chips och tidning.

Men nu är man ju inte kille, utan kvinna, och vi kvinnot verkar födas med något inbyggt dåligt samvete.

Och då är det fullständigt otänkbart att sätta sig bekvämt och käka de där chipsen som man är sugen på, bara för att det är mitt på dagen, utan istället så tvingar man sig själv att obekvämt stå där i köket, äta chipsen från lådan och läsa tidningen mot köksbänken.

Som om att de där chipsen skulle göra mindre skada för att du minsann ändå äter dem obekvämt?