En sjukhusvistelse
I skrivande stund sitter jag i en kafeteria på Blekingesjukhuset Karlshamn. Omysigare miljö får man nog leta efter. Varför måste just sjukhuskafeterior vara så urbota tråkiga? Är det inte just dessa kafeterior som behöver vara allt annat än tråkiga?
Upplyftande! Det är vad de skulle vara. Men icke.
Kanske kan det vara så att humöret spelar in en del också. Mitt humör alltså.
För i samma skrivande stund så ligger Skrutten på operationsbordet och någon läkare rotar runt i hans knä. Och självfallet är humöret bara en stor oro.
Under förberedelserna till operationen, när Skrutten fick byta om till sjukhuspyjamas och de ritade massor på hans knä, så gjorde de också en undersökning. Under denna undersökning så var även en ny läkare med, som skulle vara med under operationen senare också.
Denna läkare böjer och bänder på det onda knäet, antagligen för att känna åt vilket håll det var löst och vad som egentligen kan tänkas vara trasigt. Har man ett knä där någonting är av, så som ett ledband eller korsband eller vad som helst egentligen, så vill man nog inte att någon ska dra så det knakar i det eller böja det åt precis det håll som det gör som ondast. Men det tyckte visst läkaren var en bra idé.
Skrutten såg förvånadsvärt lugn ut och sa inte ett endaste knyst. Jag ville mer sparka undan läkarens knä så han själv kunde få känna hur det känns.
För det första skulle det antagligen konstituera en straffbar gärning och sen skulle det nog inte riktigt hjälpa Skrutten så himla mycket. Så jag avstod.
Mitt under det där böjandet och knakandet så händer ungefär det som man sist vill ska hända. Läkaren får en sådan där bekymrad rynka mellan ögonbrynen och säger "hmm..." följt av ett "ja... det här kanske är lite mer komplicerat än vi först trodde".
Två saker kan just nu hålla på att hända:
1. De öppnar knäet med en titthålsoperation och ser att det är ett muskelfäste eller ledband som är av och åtgärdar det direkt. Vi kan sedan åka hem och vila upp Skrutten och efter några veckor gå tillbaka till det liv som var innan den där fotbollsmatchen den 19 september.
2. De öppnar knäet med en titthålsoperation och upptäcker att det är en kombinerad skada på både ledband och korsband och de måste då skicka Skrutten och hans trasiga knä till en specialist i Malmö. Då är det högst oklart när vi kan vila upp Skrutten och när det där livet innan fotbollsmatchen den 19 september kan tas tillbaka.
Behöver jag säga att det är det första av de två alternativen som jag sitter här och hoppas och ber för?
Upplyftande! Det är vad de skulle vara. Men icke.
Kanske kan det vara så att humöret spelar in en del också. Mitt humör alltså.
För i samma skrivande stund så ligger Skrutten på operationsbordet och någon läkare rotar runt i hans knä. Och självfallet är humöret bara en stor oro.
Under förberedelserna till operationen, när Skrutten fick byta om till sjukhuspyjamas och de ritade massor på hans knä, så gjorde de också en undersökning. Under denna undersökning så var även en ny läkare med, som skulle vara med under operationen senare också.
Denna läkare böjer och bänder på det onda knäet, antagligen för att känna åt vilket håll det var löst och vad som egentligen kan tänkas vara trasigt. Har man ett knä där någonting är av, så som ett ledband eller korsband eller vad som helst egentligen, så vill man nog inte att någon ska dra så det knakar i det eller böja det åt precis det håll som det gör som ondast. Men det tyckte visst läkaren var en bra idé.
Skrutten såg förvånadsvärt lugn ut och sa inte ett endaste knyst. Jag ville mer sparka undan läkarens knä så han själv kunde få känna hur det känns.
För det första skulle det antagligen konstituera en straffbar gärning och sen skulle det nog inte riktigt hjälpa Skrutten så himla mycket. Så jag avstod.
Mitt under det där böjandet och knakandet så händer ungefär det som man sist vill ska hända. Läkaren får en sådan där bekymrad rynka mellan ögonbrynen och säger "hmm..." följt av ett "ja... det här kanske är lite mer komplicerat än vi först trodde".
Två saker kan just nu hålla på att hända:
1. De öppnar knäet med en titthålsoperation och ser att det är ett muskelfäste eller ledband som är av och åtgärdar det direkt. Vi kan sedan åka hem och vila upp Skrutten och efter några veckor gå tillbaka till det liv som var innan den där fotbollsmatchen den 19 september.
2. De öppnar knäet med en titthålsoperation och upptäcker att det är en kombinerad skada på både ledband och korsband och de måste då skicka Skrutten och hans trasiga knä till en specialist i Malmö. Då är det högst oklart när vi kan vila upp Skrutten och när det där livet innan fotbollsmatchen den 19 september kan tas tillbaka.
Behöver jag säga att det är det första av de två alternativen som jag sitter här och hoppas och ber för?
Kommentarer
Postat av: Lilla
Postat av: Lilla K
Jag håller tummarna!
Postat av: Suss
Skrutten hälsar och tackar för tummhållningen!
Trackback
