husnrtretton

...och inte så olik från alla andra morgonar (hur morgon i plural nu stavas...) i mitt liv. Jag undrar under samtliga av dessa morgonar, som går i morgontrötthetens dimma, varför jag aldrig blir en sådan där morgonpigg lärka som så många andra är. De flesta lämnar den morgontrötta perioden av sitt liv någonstans i tonåren, men inte jag inte, snart 26 år fyllda och lika trött på morgonen som när jag var mitt i puberteten.

Varför? Är jag för uppe för länge på kvällarna? Nej, det verkar inte spela någon roll. Sover jag fel? Äsch, hur kan man sova fel...? Är det kanske för att jag drömmer då mycket? Ja, kanske det kan vara en orsak, särskilt i och med att de flesta av drömmarna är av mardrömsslaget.

Eller är det bara att inse att jag är en kvällsmänniska och inte en morgonmänniska. Och punkt där.

Tilläggas ska att jag inte var uppe särskilt tidigt idag, utan snarare vid 9.30-tiden, andra människor som inte är "lediga" har redan hunnit jobba några timmar då. Men lika trött för det är jag.

Det hela ordnade upp sig efter en kopp kaffe och en morgonpromenad (som är min nya drog) med efterföljande grötfrukost. Sedan har jag, likt igår, suttit framför datorn och försökt att få ångestmolnet (som härstammar från uppsatsen) att lätta. Går så där idag igen.

Så nu ska jag pausa för ett yogapass. Kanske inträffar något uppsatsskrivande-mirakel under tiden.