Som en förälder på läktaren
Igår följde jag med Kajan på hennes ridlektion och såg henne hoppa hinder som ingen mindre än Malin Bayard, eller nästan så i alla fall.
Personerna runt omkring mig på läktaren är uteslutande föräldrar eller syskon till någon som rider i den aktuella gruppen, vilket fick mig att börja fundera på vilken de tror att jag är...
Jag brukar ju sitta där på läktaren, precis lika som de andra föräldrarna, med uppmärksamheten fullt riktad mot vad som händer nere bland hästarna, hålla andan inför höga hinder som ska hoppas och bli så där stolt när hindret eller något annat svårt moment klaras av. Och det har hänt att jag suttit där och sippat på en blaskig kaffe från kaffeautomaten, mest för att hålla värmen uppe. Precis som de andra föräldrarna.
Och precis likadant sitter Kajan på läktaren när det är min tur att rida på lördagarna.
Det slog mig igår att det kanske inte är väldigt vanligt att kompisar följer med varandra på sådana här aktiviteter och de andra kanske undrar vad tusan vi håller på med.
Frågan är ju då bara... Tror de att någon av oss är förälder till den andra? Nja, kanske inte så troligt. Tror de kanske att vi är syskon? Nja, särskilt lika är vi nog inte. Tror de kanske att vi är ett par? Eh...
Vem vet det kanske de tror att vi är haha Spelar i och för sig mindre roll, viktigast är ju att vi har roligt visst?
Fortsatt gällande ridning så ska jag i eftermiddag följa med Kajan till hennes mors och styvfars stall. De har gigantiska hästar. Hela idén med att börja i ridskolan var ju att jag en dag skulle våga mig med och sitta upp på de där gigantiska hästarna...
Men just nu så känns den idéen lite... eh... skrämmande.
Personerna runt omkring mig på läktaren är uteslutande föräldrar eller syskon till någon som rider i den aktuella gruppen, vilket fick mig att börja fundera på vilken de tror att jag är...
Jag brukar ju sitta där på läktaren, precis lika som de andra föräldrarna, med uppmärksamheten fullt riktad mot vad som händer nere bland hästarna, hålla andan inför höga hinder som ska hoppas och bli så där stolt när hindret eller något annat svårt moment klaras av. Och det har hänt att jag suttit där och sippat på en blaskig kaffe från kaffeautomaten, mest för att hålla värmen uppe. Precis som de andra föräldrarna.
Och precis likadant sitter Kajan på läktaren när det är min tur att rida på lördagarna.
Det slog mig igår att det kanske inte är väldigt vanligt att kompisar följer med varandra på sådana här aktiviteter och de andra kanske undrar vad tusan vi håller på med.
Frågan är ju då bara... Tror de att någon av oss är förälder till den andra? Nja, kanske inte så troligt. Tror de kanske att vi är syskon? Nja, särskilt lika är vi nog inte. Tror de kanske att vi är ett par? Eh...
Vem vet det kanske de tror att vi är haha Spelar i och för sig mindre roll, viktigast är ju att vi har roligt visst?
Fortsatt gällande ridning så ska jag i eftermiddag följa med Kajan till hennes mors och styvfars stall. De har gigantiska hästar. Hela idén med att börja i ridskolan var ju att jag en dag skulle våga mig med och sitta upp på de där gigantiska hästarna...
Men just nu så känns den idéen lite... eh... skrämmande.
Kommentarer
Trackback
