Lunch
Sitter med en Kelda Spricy Thai-soppa, som smakar mycket bättre än deras sparrissoppa, men ändå så tänker jag att jag måste bli bättre på att ta med mig lunch.
Men den där tiden som man har till sitt förfogande varje dygn verkar aldrig riktigt räcka till. Så då får man helt enkelt klara sig på Kelda-soppa.
Igår fick jag följa med på Kajjans ridlektion och hon red minsann samma (tjuriga) häst som jag har på lördagar. Dock kändes det inte som samma häst, nu var istället Missan en häst som gjord allting rätt, skillnaden ligger med största säkerhet i vad/vem som satt på hästryggen
Anywho...
Sedan fick jag för övrigt byta några efterlängtade ord med Lilla K igår, tack och lov var jag inte lika stressad som sist vi pratade utan nu hade jag faktiskt tid att lugnt prata om vad som händer i våra liv. Hon "råkade" också göra mig rejält avundsjuk genom att berätta om sitt senaste handväskinköp. Tur är nog att det inte var ett videosamtal för då hade hon sett den gröna färgen av avund sprida sig i mitt ansikte.
Annars så sitter jag med lite ont i armen idag - dagen började nämligen med blodprov på Vårdcentralen. Jag vill ju egentligen vara tuff och säga att ett litet stick i armvecket är "a piece of cake" men jag tycker ju att det är mycket värre än så.
När jag sitter där i väntrummet så kan jag säkerligen hitta på 110 olika anledningar till varför jag ska strunta i att vänta tills mitt nummer på kölappen visas upp med röda siffror på den där tavlan och istället ta de där stegen ut i friheten. Hur många steg kan det egentligen vara...? Är nog inte mer än tjugo steg... Det tar mig cirka fem sekunder att vara utanför dörrarna...
Men så händer samma sak varje gång som jag är hos läkaren/tandläkaren - jag sitter snällt kvar i väntrumssoffan och helt plötsligt piper den där tavlan till med ett ilsket tjut och mitt kölappsnummer matchar det som tavlan visar. Och jag går med snabba steg mot sköterskan som väntar. Och inte nog med att jag går med snabba steg - jag ler!
Varför ler jag? Sköterskan ska ju för tusan misshandla mitt vänstra armveck. Och varför i hela friden går jag med snabba steg? Vill jag skynda mig till misshandeln?
Väl i den där stolen med tröjärmen upprullad och armvecket blottat så tittar jag bort. Jag tittar så långt bort som jag bara kan. Inte för att jag tycker att blod ser läskigt ut eller att jag tycker illa om sköterskan - men för att jag är fullkomligt övertygad om att om jag ser på nålen som är upptryckt i mitt armveck så kommer jag att rycka till. Och med detta tillryckande kommer jag att orsaka stor skada, det är liksom inte riktigt läge att böja armen när man har något som sitter rakt in i blodådran i samma arm.
Efteråt händer samma sak varje gång - sköterskan säger "det var väl inte så farligt?" med ett stort leende.
Inte så farligt? Kan hon säga, det var ju inte hennes arm som precis blev misshandlad tänker jag.
