Nytt rekord
Om det slogs rekord i gäspningar i lördags så slogs det nog minsann rekord i att göra precis ingenting under dagen igår. Hela dagen spenderades på soffan.
Och det är verkligen ingen överdrift.
Vänner på besök, flertalet filmer och massor, massor och lite till massor av onyttigheter... men antagligen en av de mysigaste dagarna också.
För förstå hur mycket man hinner prata om när man spenderar 13 timmar som soffpotatis, eller hur många skratt det blir totalt eller hur skönt det kan vara att producera absolut noll ibland.
Grunden till allt soffliggande var fotbollsfesten kvällen innan, vilken var väldigt roligt, men kombinerat med att det hade varit taklagsfest kvällen innan dess så var tröttheten ett faktum. Man är ju inte 20 längre liksom...
Åh fy vad den sved.
Jag fick applådera hela två gånger när Skrutten fick gå fram (läs halta) och mottaga pris, Årets träningspris och Årets spelare, det senare var nog det som slog högst - det hade nämligen röstas fram av spelarna.
Lyser stoltheten igenom? Inte?
Sa jag att han höll ett väldigt fint tacktal också? Lyser den igenom nu då?
Ja jag ska sluta.
Idag är det i alla fall måndag och det har "tagits tag" i livet igen... eller vardagen... eller jag vad man nu ska säga. Det har jobbats, tränats och ätits nyttigt.
Visste ni förresten att om någon, rent hypotetiskt så klart, har vänstra benet gipsat efter en fotbollsolycka och denna någon, fortsatt rent hypotetiskt, är tillsammans med någon som inte har något av benen gispsade och alltså är fullt rörlig så blir helt plötsligt den gipsade av de två den andres personlige tränare?
Löpning följt av utfall, tigersprång och grodhopp är i alla väldigt jobbigt. Rent hypotetiskt alltså.
Och det är verkligen ingen överdrift.
Vänner på besök, flertalet filmer och massor, massor och lite till massor av onyttigheter... men antagligen en av de mysigaste dagarna också.
För förstå hur mycket man hinner prata om när man spenderar 13 timmar som soffpotatis, eller hur många skratt det blir totalt eller hur skönt det kan vara att producera absolut noll ibland.
Grunden till allt soffliggande var fotbollsfesten kvällen innan, vilken var väldigt roligt, men kombinerat med att det hade varit taklagsfest kvällen innan dess så var tröttheten ett faktum. Man är ju inte 20 längre liksom...
Åh fy vad den sved.
Jag fick applådera hela två gånger när Skrutten fick gå fram (läs halta) och mottaga pris, Årets träningspris och Årets spelare, det senare var nog det som slog högst - det hade nämligen röstas fram av spelarna.
Lyser stoltheten igenom? Inte?
Sa jag att han höll ett väldigt fint tacktal också? Lyser den igenom nu då?
Ja jag ska sluta.
Idag är det i alla fall måndag och det har "tagits tag" i livet igen... eller vardagen... eller jag vad man nu ska säga. Det har jobbats, tränats och ätits nyttigt.
Visste ni förresten att om någon, rent hypotetiskt så klart, har vänstra benet gipsat efter en fotbollsolycka och denna någon, fortsatt rent hypotetiskt, är tillsammans med någon som inte har något av benen gispsade och alltså är fullt rörlig så blir helt plötsligt den gipsade av de två den andres personlige tränare?
Löpning följt av utfall, tigersprång och grodhopp är i alla väldigt jobbigt. Rent hypotetiskt alltså.
Kommentarer
Trackback
