Jag överlevde!
Nej jag blev varken ihjältrampad eller strök med i någon form av panikångestattack när jag besökte stallet idag, utan jag kom hem helskinnad.
Det tackar jag mina fina coachar för minsann. Måste frestat på tålamodet att ha med sig en vän som säger "Varför?" till allt de gjorde och ställde alla världens frågor.
Tack och lov verkade de inte ångra att de låtit vännen som varit i Uppsala i fem år och lärt sig ifrågasätta och analysera allt vara med på ridturen.
Min senaste ridtur avslutades genom att hästen (Malte) skenade hemåt och tyckte att det hela gick fortare och smidigare om jag inte satt kvar på ryggen. Jag kommer fortfarande ihåg känslan av hans hovar som precis missade ryggraden när jag landade framför honom på marken, efter att han kastat av mig i farten, och han fick hoppa över mig.
Efter detta satt jag aldrig upp igen. Vilket jag vet att man måste göra om man inte ska bli rädd för att rida. Men min fot var tyvärr nästintill bruten så det gick liksom inte.
Så en viss respekt hade jag när jag befann mig bland hästar igen, många år senare. Men efter att nyfiket ha stått och tittat när vännerna red runt i hagen så vågade jag mig faktiskt upp (och ner) på hästryggen. Kajjan fanns på tryggt avstånd.
Så nu sitter jag och seriöst funderar på om det är läge för några lektioner på ridskolan, för att liksom friska upp minnet och få tillbaka lite av tryggheten.
Ja förra helgen var man iklädd skyhöga heels och trippade runt på Stureplan och nu har man fortfarande lite målarfärg på armen och håret luktar mer häst än schampoo. Kontraster någon?
Faktiskt så gillar jag båda, på sina två helt olika sätt. Kanske får den där "lantliga" sidan ett visst övertag, men det är nog inte mer än rätt.
