Back in U-town
Nu sitter jag första dagen på jobbet - för nu får jag faktiskt kalla det jobb. Det första jag ska göra är att ta en kaffe. Kanske smakar kaffet annorlunda när man nu jobbar?
Helgen hemma i Blekinge var bra, och framför allt lugn och skön. Förutom då kanske att päronen tycker att klockan 8.00 en söndag är en ypperlig tidpunkt för att slipa golv. Sen ska det ju tilläggas att klockan var 7.00 "egentligen". Efter mycket om och men så vet jag nu att man ska ställa fram klockan en timme på våren... "På våren ställer man fram utemöblerna..."
Att åka hem till Hällevik är nog lite som är byta en värld mot en annan. Inte bara för att det är en mindre stad utan... ja det är en annan värld helt enkelt. Redan på planet ner så hör man skillnaderna - i form av dialekten. I stolsraden bakom mig satt några som, att döma av dialekten, antagligen bor väldigt nära där jag växt upp. Dialekten var fin, men detsamma kan nog inte sägas för deras språk. Men det är kanske alltid bra att få en uppfräschning av svordomsförrådet.
Man skulle ju kunna fortsätta att prata dialekt, eller att flygplatsen som jag landar på i Blekinge är för liten för att få kallas flygplats och heter istället flygstation men att få köra genom ett (snart) grönskande landskap, att sikta mot havet och att få komma hem till ett hus och en trädgård och mötas av husdjur som verkar vara gladast i världen bara om hon får sitta i ens knä, att gå ner på bykrogen som är så familjär att den nästan känns som ett andra hem och att kunna hänga handväskan bak på stolsryggen utan att ens behöva fundera över en oro för att den ska försvinna och sen stämma in i allsången och, nästan framför allt, kunna promenera hemåt och andas frisk luft och höra inget annat än tystnaden som då och då bryts av ljudet från havets vågor är nog det man ska prata om för att beskriva helgen i hemstaden.
Helgen hemma i Blekinge var bra, och framför allt lugn och skön. Förutom då kanske att päronen tycker att klockan 8.00 en söndag är en ypperlig tidpunkt för att slipa golv. Sen ska det ju tilläggas att klockan var 7.00 "egentligen". Efter mycket om och men så vet jag nu att man ska ställa fram klockan en timme på våren... "På våren ställer man fram utemöblerna..."
Att åka hem till Hällevik är nog lite som är byta en värld mot en annan. Inte bara för att det är en mindre stad utan... ja det är en annan värld helt enkelt. Redan på planet ner så hör man skillnaderna - i form av dialekten. I stolsraden bakom mig satt några som, att döma av dialekten, antagligen bor väldigt nära där jag växt upp. Dialekten var fin, men detsamma kan nog inte sägas för deras språk. Men det är kanske alltid bra att få en uppfräschning av svordomsförrådet.
Man skulle ju kunna fortsätta att prata dialekt, eller att flygplatsen som jag landar på i Blekinge är för liten för att få kallas flygplats och heter istället flygstation men att få köra genom ett (snart) grönskande landskap, att sikta mot havet och att få komma hem till ett hus och en trädgård och mötas av husdjur som verkar vara gladast i världen bara om hon får sitta i ens knä, att gå ner på bykrogen som är så familjär att den nästan känns som ett andra hem och att kunna hänga handväskan bak på stolsryggen utan att ens behöva fundera över en oro för att den ska försvinna och sen stämma in i allsången och, nästan framför allt, kunna promenera hemåt och andas frisk luft och höra inget annat än tystnaden som då och då bryts av ljudet från havets vågor är nog det man ska prata om för att beskriva helgen i hemstaden.
Kommentarer
Trackback
