Studentkalas
Igår var det dags för student här hemma i Sbg och det var min kusin som tog klivet in i vuxenlivet (att jag ens använder sådana uttryck...) och stackarn fick göra alltsammans i ösregn. Tror faktiskt att jag aldrig har varit på en student där det regnat så mycket. Men de såg ganska glada ut ändå måste jag säga.
Så jag länsade mammas garderob efter något att ha på mig, fick bara med mig ett par träningsbyxor och någon form av döskalletröja i packningen när jag i feberyra flydde från Uppsala i onsdags, döskallar och märket Puma i all ära men på studentkalas kanske det inte passar sig så bra.
Det är verkligen något speciellt med studenten. Så fort jag skymtade vita mössor, klänningar och kostymer och massor av blombuketter som hängs runt halsar så var det som om tårkanalerna sattes på auto. Sen var det släktkalas med massor av god mat och lek och bus med barnen på kalaset.
Det var nog där jag hamnade längst faktiskt, bland barnen på kalaset. Kanske var det för att de var de enda som inte frågade de vanligt återkommande (och ångestframkallande) frågorna om hur långt jag har kvar på uppsatsen, när jag kommer att vara klar och vad jag ska göra sen. Nä ibland är det mycket roligare att leka kurragömma.
Det där med kurragömma förresten. Jag förstår att det är en rolig lek egentligen, en barnlek. Men för någon (läs Suss) som är en av de mest lättskrämda på denna jord så kan det luta lite åt tortyr att leka en sådan lek. Är man räknaren som ska leta upp de som gömt sig så trippar man försiktigt på tå, samtidigt som man tänker oh my god, oh my god, oh my god tyst för sig själv och (frivilligt) väntar på barn som skrikandes hoppar fram bakom en soffa. Hjärtfrekvens är ordet.
Sen om man är en av de som gömmer sig så någonstans när man sitter ihopkrupen i morbrors mörka klädkammare bland vinterjackor och resväskor när de andra vuxna sitter och sippar kaffe ur Blå Måsen-koppar och samtalar om världens problem så kan det vara ganska lätt att börja undra vad tusan man håller på med.
Fast för att få se ögonen på en fem-åring och en sju-åring som kiknar av skratt över hur svårt det kan vara för en 24-åring att gömma sig bakom tv:n (vem kom på det här med platt-tv egentligen?) så gör jag det mer än gärna.
Så jag länsade mammas garderob efter något att ha på mig, fick bara med mig ett par träningsbyxor och någon form av döskalletröja i packningen när jag i feberyra flydde från Uppsala i onsdags, döskallar och märket Puma i all ära men på studentkalas kanske det inte passar sig så bra.
Det är verkligen något speciellt med studenten. Så fort jag skymtade vita mössor, klänningar och kostymer och massor av blombuketter som hängs runt halsar så var det som om tårkanalerna sattes på auto. Sen var det släktkalas med massor av god mat och lek och bus med barnen på kalaset.
Det var nog där jag hamnade längst faktiskt, bland barnen på kalaset. Kanske var det för att de var de enda som inte frågade de vanligt återkommande (och ångestframkallande) frågorna om hur långt jag har kvar på uppsatsen, när jag kommer att vara klar och vad jag ska göra sen. Nä ibland är det mycket roligare att leka kurragömma.
Det där med kurragömma förresten. Jag förstår att det är en rolig lek egentligen, en barnlek. Men för någon (läs Suss) som är en av de mest lättskrämda på denna jord så kan det luta lite åt tortyr att leka en sådan lek. Är man räknaren som ska leta upp de som gömt sig så trippar man försiktigt på tå, samtidigt som man tänker oh my god, oh my god, oh my god tyst för sig själv och (frivilligt) väntar på barn som skrikandes hoppar fram bakom en soffa. Hjärtfrekvens är ordet.
Sen om man är en av de som gömmer sig så någonstans när man sitter ihopkrupen i morbrors mörka klädkammare bland vinterjackor och resväskor när de andra vuxna sitter och sippar kaffe ur Blå Måsen-koppar och samtalar om världens problem så kan det vara ganska lätt att börja undra vad tusan man håller på med.
Fast för att få se ögonen på en fem-åring och en sju-åring som kiknar av skratt över hur svårt det kan vara för en 24-åring att gömma sig bakom tv:n (vem kom på det här med platt-tv egentligen?) så gör jag det mer än gärna.
Kommentarer
Trackback
