Issues
Vissa konstiga saker har man faktiskt för sig i det vardagliga livet.
En del kanske man inte tänker på, andra kommer man på helt plötsligt.
Exempelvis tycker jag att det är godare att äta yoghurt med plastsked (stor sådan) än med en vanlig sked, äter tårta helst med gaffel, att dricka kaffe ur pappmuggar är bättre än glas eller kopp och ska man äta ostbågar är det ett krav att detta görs med gaffel (alternativt pinnar med det tar alldeles för lång tid).
Sen kommer det till de där mer fobiliknande egenheterna. Mina stora fobier är spindlar, maneter och trånga utrymmen. Ingen av dessa kommer jag i kontakt med särskilt ofta och alltså utgör de inte några särskilda problem.
Men det finns en...
Jag tycker av någon outgrundligt konstig anledning att det är sjukt jobbigt när jag ska tillaga och äta en macka i offentliga sammanhang. Det är smöret som är det hemska. Med en smörkniv i handen blir jag smått paralyserad. Det kan liksom inte bli rätt. Det kan inte bli lagom mycket smör.
Tar man i lite med smörandet så är jag helt säker på att någon ska skrika efter mig "men jisses kvinna hur mycket smör tar du egentligen?!" var på jag svamlar något i stil med "eh.... hi hi.... öh....". Tar man å andra sidan för lite så tror jag att folk istället ska sitta och titta på min macka och tyst tänka "hemskt vad hon snålar med smöret då...".
Min teori är att detta är någon sorts restprodukt efter traumat att ha ätit i skolmatsal under 12 år och alltså något som jag inte har behövt bekymra mig över på ett bra tag.
Tills nu. För jag har löst tristessen kring det enformiga valet mellan äpple eller banan till fikapausen med att ta en knäckemacka istället. Till en knäckemacka behöver man smör. Vilket leder till att jag nu kl 14.35 varje dag står och svettas över vad mina kollegor ska tänka om min smörmängd.
Terapi i examenspresent kanske?
En del kanske man inte tänker på, andra kommer man på helt plötsligt.
Exempelvis tycker jag att det är godare att äta yoghurt med plastsked (stor sådan) än med en vanlig sked, äter tårta helst med gaffel, att dricka kaffe ur pappmuggar är bättre än glas eller kopp och ska man äta ostbågar är det ett krav att detta görs med gaffel (alternativt pinnar med det tar alldeles för lång tid).
Sen kommer det till de där mer fobiliknande egenheterna. Mina stora fobier är spindlar, maneter och trånga utrymmen. Ingen av dessa kommer jag i kontakt med särskilt ofta och alltså utgör de inte några särskilda problem.
Men det finns en...
Jag tycker av någon outgrundligt konstig anledning att det är sjukt jobbigt när jag ska tillaga och äta en macka i offentliga sammanhang. Det är smöret som är det hemska. Med en smörkniv i handen blir jag smått paralyserad. Det kan liksom inte bli rätt. Det kan inte bli lagom mycket smör.
Tar man i lite med smörandet så är jag helt säker på att någon ska skrika efter mig "men jisses kvinna hur mycket smör tar du egentligen?!" var på jag svamlar något i stil med "eh.... hi hi.... öh....". Tar man å andra sidan för lite så tror jag att folk istället ska sitta och titta på min macka och tyst tänka "hemskt vad hon snålar med smöret då...".
Min teori är att detta är någon sorts restprodukt efter traumat att ha ätit i skolmatsal under 12 år och alltså något som jag inte har behövt bekymra mig över på ett bra tag.
Tills nu. För jag har löst tristessen kring det enformiga valet mellan äpple eller banan till fikapausen med att ta en knäckemacka istället. Till en knäckemacka behöver man smör. Vilket leder till att jag nu kl 14.35 varje dag står och svettas över vad mina kollegor ska tänka om min smörmängd.
Terapi i examenspresent kanske?
Kommentarer
Postat av: Anonym
det är sjukt att jag har exakt samma issue. att bre smör på mackan i andra människors närvaro är ett stort problem. jag tar alltid för mycket smör.. men det är ju så gott!
Trackback
