En kväll i slutet på februari
...eller så var det precis i början på mars, jag minns faktiskt inte riktigt. Vad som hände var i alla fall att jag och Myran skulle fira hennes födelsedag med att gå på en spelning på en nation i Uppsala. Jag hade sett en affisch som satts upp i trapphuset på Djäknegatan 13 och tänkte "varför inte?".
Att vi sedan skulle se en av Sveriges bästa musiker hade jag ingen aning om. Kvällen slutade med att jag och Myran kom hem med inte mindre än ett rykande färskt album En hand i himlen och en affisch signerad av Jonathan Johansson himself.
Ikväll råkade jag söka på Jonathan Johansson på Spotify och lyssnade för första gången på länge på En hand i himlen, Aldrig ensam och Innan vi faller.
Jonathan Johansson är fortfarande precis lika bra, men vad jag inte var beredd på var att lyssnandet också förflyttade känslorna tillbaka till hur de var när jag sist lyssnade på hans låtar. Tyvärr var det en tid när en del saker var lite... tillkrånglade - för att använda lite försiktighet.
Hur saker och ting än kändes då så inser jag nu att jag aldrig skulle kunna tänkt mig, just då, att jag cirka sju månader senare skulle bo i en stuga på min mammas bakgård, utan varmvatten, dusch eller toalett och som enda värmekälla en kamin men samtidigt känna att jag aldrig varit lyckligare.
För förutom allt det där med ingen dusch, toalett eller värme så delar jag den där stugan men någon.
I vilket fall så har Jonathan Johansson nominerats till Grammis för Bästa nykomling och till P3 Guld för Bästa artist. Rösta kan man göra här och här.
