TGIF
TGIF kanske man mer brukar använda när man är slutarbetad efter en hård vecka på jobbet. Det är väl bara att erkänna att så slutarbetad är jag inte. Men man kan ju tacka gud för att det är fredag ändå.
Idag har jag klivit upp, kokat kaffe, druckit kaffe, kokat ägg, ätit ägg, pratat en minut med kära mor, sett en dokumentär om människor i Sydamerika som bor i kloaker, blivit överrumplat glad av en musikvideo med Taylor Swift, varit glad över att mitt hår verkar ha växt som ogräs under sommaren, druckit lite mer kaffe, svettats som en tok (vad är detta för väder egentligen?), fått pirr i magen när jag tänkt på att jag ska till den stora staden nästa helg och kramas med nästan hela KrOlAnPeSu, saknat Lisen som envist stannar kvar i Göteborg, sett fram emot eftermiddagen som kommer att tillbringas i Kristianstad med lillebror och mor, fått en liten klump i magen när jag insett att det är dags på måndag för att sätta mig med uppsatsen, fått blandade känslor av en låt som en gång i tiden gav mig fjärilar i magen men som en tid senare kändes som ett knytnävsslag i magen varje gång den spelades och som jag nu inte riktigt vet hur jag ska känna inför och sedan sist men inte minst längtat efter en viss någon.
Varje dag är ju faktiskt ett äventyr.
Idag har jag klivit upp, kokat kaffe, druckit kaffe, kokat ägg, ätit ägg, pratat en minut med kära mor, sett en dokumentär om människor i Sydamerika som bor i kloaker, blivit överrumplat glad av en musikvideo med Taylor Swift, varit glad över att mitt hår verkar ha växt som ogräs under sommaren, druckit lite mer kaffe, svettats som en tok (vad är detta för väder egentligen?), fått pirr i magen när jag tänkt på att jag ska till den stora staden nästa helg och kramas med nästan hela KrOlAnPeSu, saknat Lisen som envist stannar kvar i Göteborg, sett fram emot eftermiddagen som kommer att tillbringas i Kristianstad med lillebror och mor, fått en liten klump i magen när jag insett att det är dags på måndag för att sätta mig med uppsatsen, fått blandade känslor av en låt som en gång i tiden gav mig fjärilar i magen men som en tid senare kändes som ett knytnävsslag i magen varje gång den spelades och som jag nu inte riktigt vet hur jag ska känna inför och sedan sist men inte minst längtat efter en viss någon.
Varje dag är ju faktiskt ett äventyr.
Kommentarer
Trackback
