husnrtretton

Jag överlevde alltså motorcykelfärden igår och det kan ha varit bästa upplevelsen på länge. Första gången vi kom upp i 110 km/h så kan jag väl erkänna att jag var lite skraj... kanske till och med så att jag blundade lite en stund.

Ungefär då kom jag också på att jag har gjort massor av nya saker de senaste veckorna. Suttit upp på en häst igen för första gången sedan jag blev avkastad för en herrans massa år sedan, gått med i en filmklubb (som jag nu kom på att jag glömt att berätta om) och sedan då åkt motorcykel för första gången.

Jag gillar det, helt klart.

Motorcykelfärden ledde till en fotbollsmatch, det gällde en andraplats i serien och spänningen var på topp. Ganska ballt att komma dit i bikeroutfit också, vill jag bara tillägga men anywho...

Matchen vanns och andraplatsen i serien säkrades, dessvärre så skadade sig fotbollsspelaren så illa i 44:e spelminuten så det blev ingen motorcykelfärd hem, utan istället en tripp med bilen till akuten i Karlshamn. Det verkade självklart att man skulle se klart matchen innan man åkte till akuten, inte alls så självklart tyckte jag - men jag gick inte ledande ur den diskussionen.

Kajjan råkade vara i närheten och joinade i väntrummet och efter en årsförbrukning av tidningen Residence (pluspoäng på uppdateringen på tidningsfronten där i väntrummet) så rullades fotbollsspelaren ut i en rullstol och meddelade att ett muskelfäste i vänstra knäet tyvärr var av.

Det blev helt enkelt en lugn kväll sedan igår. Film, pizza och i gott sällskap av Kajjan fick sammanfatta kvällen.

Tro det eller ej men nu ska vi iväg och måla lite på huset. Trots att man inte kan stödja på vänster ben så verkar det som om man visst det kan måla ändå.

Skrutten (aka fotbollsspelaren) verkar vara en envis jäkel. Men det visste jag i och för sig redan.

Nu har jag alldeles strax jobbat klart för dagen. Och vilken dag det har varit sen då. Allting har rusat på i ett rasande tempo. Men inte mig emot.

Och nedrans vad kul det är. Ja, jag vet lite nördvarning på den.

Men faktum är att jag har det ordentligt roligt på sommarjobbet. Det är ett leende på läpparna när jag går till jobbet och egentligen skulle jag kunnat sitta kvar många timmar till. Fast det kanske uppfattas som något knasigt om jag sitter kvar och jobbar av egen fri vilja istället för att ge mig ut i festivalvimmlet med tjejerna ikväll.

Så om några sekunder så springer jag in på toaletten och byter om till jeans. Sen lite jazz och mat. Senare en runda med tjejerna.

Nu vet jag hur man börjar en dag riktigt bra. Man vaknar av en 3-åring (tillhörande min plaststorasyster) som står med stora ljusblå ögon och tittar på en och undrar varför man fortfarande blundar.

När samma 3-åring någon sekund senare kryper ner under täcket för en liten mysstund på morgonen så är lyckan fullgjord. Bättre än så kan man väl inte starta dagen?

Tji fick jag.

För någon minut senare så kommer en 7-åring och joinar i mysstunden. Mitt hjärta smälte ungefär lika fort som choklad i solsken.

Ja, jag vet att det inte är ett vedertaget uttryck. Men det är nog lika bra att jag hittar på egna uttryck, för de som redan finns blir bara sneda när de kommer ur min mun.

Om det finns en dag på hela sommaren som jag hade velat vara ledig så är det idag. Då hade jag tillbringat hela dagen på stranden. Bjudit på glass, bullar och saft. Byggt sandslott. Eller kanske sådana där droppslott. Badat. Och sen läst en saga i skuggan.

Den biologiska klockan har gått från att säga tick tack tick tack till TICK TACK TICK TACK.

Just nu funderar jag på varför Karlstad ligger alldeles för långt borta från Blekinge.

Det är faktiskt galet vad tiden går fort. Fast samtidigt långsamt. Det händer ju så mycket hela tiden.

Idag var jag och hämtade ut mina saker som jag skickade från Uppsala med bussgods och det var bara några dagar sedan (fem för att vara exakt) som jag skickade dem, ändå känns det så långt borta. Det känns verkligen som om det var en evighet sedan jag stängde dörren på Djäknegatan och taxin körde mig till stationen.

Återigen så var det bara i fredags, ändå så känns det som en helt annan värld. Det är väl det också antar jag.

Nu när jag satte mig i datorn såg jag även de senast uppladdade fotona. En hel del bilder från flytten. Flytten? Idag är det en vecka sedan Ol var och hjälpte mig att packa, EN vecka sedan... Ja, jag ska sluta tjata.


Hus Nr 13


Det "absolut nödvändigaste"

Vad har hänt då? Självklart massor.

Bland annat:
Lilla L kom och hämtade mig på flygstationen i fredags. Landningen var en katastrof. "De" säger att det var vindbyarna (eller vad tusan det nu heter) som gjorde det lite krångligt, jag själv är ganska övertygad om att det var uppkörning för piloten. Självklart katastrofplanerade jag och började packa ihop min handväska och hängde den i ett fast grepp runt axeln, så att det bara var att kasta sig ur vid en eventuell krasch. Första tanken gick dock till L som stod och väntade i ankomsthallen - tänk om planet kraschar rakt in i byggnaden, ska jag ringa och be henne springa? Andra tanken var dock att "tusan, min nya Tiger-väska ligger uppe i den där hyllan - hur ska jag få tag i den?". Kanske inte riktigt lika gulligt.

En runda på Lasses senare så var det fotbollsmatch som gällde - derby minsann - och efterföljande glass på Glassbåten. Sen var det sommar på riktigt. Och ett helt år sedan sist har det gått.

Min andra dag hemma i Blekinge var det strålande solsken. Matsäck packades och Kajjan kom med  Röda Faran och hämtade upp mig.


Självklart sillamacka


Djupt koncentrerad verkar det som...


Kajjan dissade dock sillen. Man kan ju äta sill fastän man är från Kladden liksom...

Efter en helt underbar dag på stranden var det dags att åka hemåt föra svira om inför Lilla L´s examensfest. Alltså jag kan inte förstå hur vuxna vi börjar bli. Snart är det min tur...







Min kamera hade fått för mycket sand i sig under dagen, så jag har lånat bilderna från Lilla L. Men det konstiga är att jag inte hittar ett endast på examensbarnet själv... måste jag ju fixa.

En sen lördagsnatt resulterade i en sen söndagsmorgon. Eller rättare sagt tidig eftermiddag. Runt 15-tiden slöt jag upp med tjejerna på stranden. Bättring på den, jag lovar.

Måndagmorgon var det dags för första jobbdagen och nu har det hunnit bli så mycket så mycket som tre och allt flyter på fint och det är riktigt skönt att vara tillbaka.

Det har redan hunnits med en hel del denna vecka. Mys, Allsång på Skansen, kvällsdopp och inte minst en middag med stora familjen ikväll.

Nu är det sängen som gäller för jag somnar nog snnnaaaaaaaa....... Zzzzzz

Har blivit alldeles för dåligt med uppdateringar sedan flytten. Befinner mig i alla fall nere i Blekinge nu och det är söndag och strålande sol.

Återkommer med mer imorgon, men ville väl bara meddela att jag lever.

(Dock utan mobiltelefon för den funkar så där måste jag säga, men det löser vi imorgon)

Gick en sväng på stan och dessa små paket "råkade" följa med. Det stora är faktiskt en present till mig själv - för att det är torsdag, för att jag håller på och flyttar, för att jag slutat på jobbet, för att jag ska lämna Uppsala... ja någon av anledningarna bör väl duga.

Sen är de två mindre paketen ett till mig och ett till Myran. Kan avslöja att det är samma sak fast lite olika.

Men säg inget till Myran - för det ska bli en överraskning.

Ja då var det den där sista dagen. Kanelbullarna till fikan ligger i min väska och bredvid står en blomma som jag ska lämna som tack.

Det är helt underbart väder i Uppsala idag och bara jag får till det sista i flyttstöket så kommer nog det här bli alldeles utmärkt. Becks har planer på att vi ska hinna med en drink ikväll också, och har till och med erbjudit sig att komma förbi och hjälpa till i flytten för att vi ska kunna sätta oss vid Åkantens uteservering.

Och finns det något bättre sätt egentligen att avsluta Uppsala med än att gå tillbaka till där allting började?

Gårdagen gick bra. Dock var Ol lite hård mot mig när det gällde vilka skor som skulle med till Blekinge i sommar. Välbehövligt så klart, i och med att jag tänkte ta med mig 28 par först. Mor lär skicka en blomma som tack till Ol. 

Jag fick höra  "Suss du tycker det här är så jobbigt att du inte ens tänker hjälpa till ju..." när vi stod och kohandlade vid de uppradade skorna.

Även fast jag skulle vilja hävda att man visst det behöver ha med sig 4 par vita sneekers, 5 par svarta pumps och att de där moccastövletterna visst det går att använda på sommaren också så vet jag att min kära vän, och sedan gammalt flytthjälp, har alldeles rätt. Han är klok han.

Så 14.30 är det sista fikan. 15.00 har jag tänkt stänga dörren till kontoret. Och sen kanske kanske så blir det en drink ikväll.

...och jag tänker gå hem.

Det är kvavt på kontoret och jag har egentligen inte någonting kvar att göra. Packa ihop bokhyllorna och skrivbordet kan jag göra imorgon. Rensa datorn kan jag göra imorgon. Lämna tillbaka passerkortet kan jag göra imorgon.

Så nu tar jag av mig jobbskjortan, tar på mig mina Wayfarer (Tack, tack och återigen tack Myran), stoppar En hand i himlen i mina öron och köper förmodligen en glass på vägen hem.

Sen kommer Ol och hjälper mig att packa ihop den här Uppsalatiden. För detta får han öl och en middag - bestående av hjortentrecôte minsann (tack K för att ni råkade glömma underbar mat i min frys för ett tag sedan).

Sitter "näst sista" ihop egentlgen? Äsch nu googlade jag det och det verkar inte sitta ihop så vi kör så här.

Jag sitter på kontoret och sippar på en kaffe. Hade jag kunnat beräkna hur många kaffe jag kommer att dricka idag och imorgon hade jag väl skrivit "åh det är min näst näst näst näst sista kaffe". Men dels för att jag måste sluta upp med det där och sen för att jag absolut inte har någon koll på hur många kaffe jag dricker fram tills klockan 16.00 imorgon så struntar vi i den.

Sen sitter jag också och irriterar mig på att min mms-funktion på mobilen verkar ha bestämt sig för att ta semester. Finns det någon funktion kvar på den där telen som faktiskt fungerar?!

Hade den fungerat hade jag kunnat skicka bilder från lite shopping igår och kunnat strunta i att fundera över hur privat jag ska vara här. Egentligen skulle det ju vara roligare att ladda upp en bild på presenten som jag köpte till mig själv igår.

Istället sitter jag och tittar ut mot solen utanför fönstret och funderar över hur vissa människor egentligen fungerar. Ibland förstår jag inte. Just nu förstår jag inte.

Tur för att det finns människor som kan berätta något lugnande, att det finns troll som blir fångade och att Excel-programmet finns.

(Alla tre ovan har en viss "intern-faktor", vilket förklarar det konstiga)

Ett leende på läpparna måste jag säga.

Han finns på vårt kylskåp, har gjort årets (världens) bästa skiva och har nu börjat blogga.

Jonathan Johansson

...verkar bevisligen vara alldeles för mycket för mig.

Försök nr 1 - Jag häller för mycket vatten och det blir någon form av vattenbaserad soppa med lite havregryn i.

Försök nr 2 - Jag tar i lite mer havregryn i den vattenbaserade soppan från försök nr 1 och stoppar in i micron igen. Detta blir allt annat än en soppa (eller gröt för den delen) utan mer en cementklump.

Försök nr 3 - Jag tar äntligen rätt mängd av vatten respektive havregryn och det blir gröt. Men glömmer den i micron och den kallnar.

Försök nr 4 - Jag sätter in den kallnade gröten i micron igen och värmer på lite. Den blir fastare än den var första gången jag tog ut den, men tack och lov ingen cementklump. Men sen när jag ska hälla på mjölken så tappar jag mjölkpaketet i golvet.

Samtidigt som jag står och tittar på mjölken som sipprar ut på köksgolvet så kommer jag på att jag inte är särskilt sugen på gröt längre. Så nu står ett mjökpaket upp och ner med sprucken botten i kylskåpet och tre skålar med gröt i disken.

Sitter precis och håller på och avslutar en PM på jobbet. Så kom jag på att detta antagligen är det sista jag gör här. För sen har jag inte fler uppdrag och jag slutar på torsdag.

Så antagligen blir det mer att rensa hyllorna, datorn och lämna vidare material resten av veckan. Sen ett avslutningssamtal med chefsjuristen klockan 9.00 imorgon också.

Det blir nog en del "sista" denna veckan.

Sista fikan på jobbet.
Sista dagen på jobbet.
Sista middagen på Djäknegatan.
Sista natten på Djäknegatan.
Etc etc...

Nu har jag tänkt sista så många gånger att det låter konstigt. Märks det att jag är ganska kass på avsked/avslut?

Måndagen den 19 januari började jag här. Då rådde det snöstorm och vägen till och från jobbet fick utföras i skydd av dunjacka, halsduk, mössa, vantar och stövlar. Boomerangen (dunjackan alltså) hänger nere i källaren och den där snöstormen har bytts ut mot sol och på vägen hem idag lär jag inte ens behöva den där tunna vårjackan. På något sätt så hjälper årstiden till att få mig att inse att Uppsalatiden faktiskt snart är slut.

Skulle jag lyssna på en John Mayer-låt nu så skulle antagligen (läs definitivt) tårkanalerna börja överproducera. Det känns lite oproffsigt så här på kontoret. Så jag lyssnar på Love takes over och tänker på fångade troll istället.

Sitter framför datorn och har precis hämtat min tredje kopp kaffe för dagen. Ögonen verkar ändå inte riktigt vilja hålla sig öppna.

Som sagt så var det väldigt nära att det inte blev något midsommarfirande för min del. Eller kanske rättare sagt att midsommarfirandet skulle bestå av många timmar framför datorn och sen några framför en film. Tur var väl att jag lyckades komma på bättre tankar. För jag har skrattat så mycket dessa dagar att tårarna har runnit längst mina kinder och träningsvärk i magmusklerna är ett faktum. Den där uppsatsen får helt enkelt bli klar en annan dag.

13.35 satte jag mig på tåget till Stockholm i torsdags. Myran mötte upp mig på centralen och lite senare mötte vi upp ytterligare 2/7 ur midsommarfamiljen. Sedan bar det av upp till Gävle. Självklart var det helt onödigt att jag åkte till Stockholm, för Uppsala ligger ju på vägen till Gävle, men ibland tänker man ungefär så långt som... Vad är det nu? Näsan? Jo men så är det. Ibland tänker man inte längre än vad näsan räcker.

Vi har varken åkt båt, dansat kring en midsommarstång eller plockat sju olika sorters blommer att lägga under kudden. Dock har vi spelat Alfapet, TP och biljard (vilket jag för övrigt är urusel på), ätit massor av helt underbart god mat, lyssnat på Love takes over ungefär hur många gånger som helst, suttit på altanen dagtid som nattetid, bastat, varit en sväng i Gävles nattliv, pratat om allt mellan himmel och jord, varit ordentligt trötta i perioder, utfört några bloopers och sen då skrattat, skrattat och skrattat. Hans Melange säger jag bara.

Så när jag klev innanför dörren i Hus Nr 13 igår så var det faktiskt ganska trist. Det var nog vetskapen av "ja ha, nu måste jag ta tag i det där livet igen" + att 6/7 helt plötsligt saknades. Efter att jag varit hemma bara i några minuter så körde det in en silvrig Saab på gården och jag tänkte direkt "åh, de kommer tillbaka". Tyvärr verkade det bara som så att det finns fler som har en silvrig Saab.

En cola, en pizza och några bitar gott & blandat senare så lyssnade jag på Love takes over en gång till och somnade för första gången på några dagar på rätt sida av midnatt.